«  LUTHERANEN nr 1/2000


Äktenskap eller samboende

Samboförhållande i stället för äktenskap har blivit mycket vanligt. Hur ofta möter vi inte människor som med ett leende presenterar sitt sällskap med orden: ”Och det här är min sambo!” Ca 35 000 gifte sig under förra året och 20 000 skilde sig. Någon motsvarande statistik för samboförhållanden finns inte, men det torde röra sig om minst lika många. Samboende praktiseras i alla samhällsskikt. Statsråd bor sambo, likaväl som vanligt folk. I Finland flyttar landets första kvinnliga president, Tarja Halonen, in i presidentbostaden Talludden tillsammans med sin sambo.

Kristna föräldrar med ”gammaldags” syn på äktenskapet känner sorg och frustration, när de ser att deras barn bara flyttar ihop med någon som vore det den mest naturliga sak i världen. Även inom Bibel- och bekännelsetrogna kretsar märker man att ungdomar har en liberalare syn på sex och samlevnad. Övernattningar i sin pojk- eller flickväns rum eller rentav säng förekommer också i dessa kretsar, även om det kanske inte talas så högt om det. Bland konfessionella, lutherska frikyrkor händer det, att en och annan ungdom lämnar sin kyrka, just därför att de har svårt att acceptera kyrkans syn på mäns och kvinnors samlevnad.

Ungdomar i dag har i regel inte särskilt dåligt samvete för att de bor ihop med den som de sällskapar med. Så många andra gör ju likadant. De flesta tar dock avstånd från promiskuöst liv och lösa förhållanden, där man hoppar i säng med vem som helst. Varför skulle man inte kunna bo ihop, om man har djupa och ärliga känslor för varandra? Det förstår man helt enkelt inte. Äktenskap är bara formaliteter. Varför skall man för övrigt binda sig för livet? Se på alla skilsmässor! Skulle kärleken inte hålla i sig, blir det väl inte bättre av att vara fastkedjade vid varandra. Man skall inte lova för mycket. Vi vill älska varandra i frihet. Ungefär så resonerar många unga par i dag.

Samboförhållanden av olika slag är inget nytt. Det har förekommit mer eller mindre i alla tider. Det gamla konkubinatet var ursprungligen en form av samboende, senare blev det liktydigt med att officiellt ha en älskarinna i huset. Om man ser tillbaka på vårt lands kungar, adels- och högre ämbetsmän (inkl. prästerskapet), finner vi åtskilliga, gifta såväl som ogifta, som öppet höll sig med älskarinnor, som också födde dem barn. I Europa var det likadant. Värst var kanske August ”den starke”, kurfurste och sedermera kung i Polen i slutet av 1600-talet, som med tiden fick inte mindre än 354 av honom erkända barn utom äktenskapet. Finare folks eskapader verkar nästan ha varit något av ett ståndsprivilegium. Kraven på vanligt folks liv och leverne var högre. Men även bland dem sågs mäns snedsteg som mer ursäktliga än kvinnors. De senare dömdes ofta hårt, om de ertappades eller blev gravida. Dubbelmoral och hyckleri har ofta florerat på detta område. Så inte var det mycket bättre förr. Otukt och äktenskapsbrott ligger människan i blodet. Hon har alltid haft svårt att hålla sina drifter i schack och lätt för att ursäkta sina snedsteg.

Äktenskap tycks ju inte alltid ha fungerat så bra. Men skall vi fördenskull överge denna ordning som var Guds första instiftelse på jorden? Varför inte gå över till andra mer flexibla samlevnadsformer som t.ex. samboende? Det kristna svaret är naturligtvis, att Guds goda bud och ordningar inte upphävs av att många människor bryter mot dem. Det är inte sjätte budet det är fel på, utan människan. Där budet upphöjs och äktenskapet hålls i ära, verkar det alltid på något sätt preventivt som skydd och broms mot grov otukt. Vidare är det så att alternativen inte är bättre. Spåren förskräcker. Redan ett ytligt svep över historien, litteraturen, klassiska dramer och skådespel, visar hur mycket lidande och död som svek och brustna förhållanden mellan man och kvinna har lett till. All mänsklig erfarenhet visar, att där man inte värnar om kärlek och trohet, äktenskap och familj, där bryts samhället ner, människors samlevnad trasas grymt sönder, och många far illa – inte minst barn som förvägras rätten att få växa upp i trygga hem med en far och en mor.

Äktenskapets ordning har varit hotad förr, men är det alldeles särskilt i vår tid. Vi ser nu resultatet av den massiva, ideologiska nedvärdering av äktenskapet som skedde under 1900-talet, framför allt under dess senare hälft. Marxistisk och socialistisk ideologi har fört ett målmedvetet krig mot äktenskap och familj som den allenarådande samlevnadsformen. Kärnfamiljen har framställts som en ganska sen företeelse, framsprungen ur ekonomiska samhällsförhållanden under industrialismen. Denna syn har sedan i stor utsträckning övertagits av många feminister i olika läger. De ser den s.k. kärnfamiljen som en kvinnofälla som låser kvinnan vid barn och hem och hindrar henne att gå ut i arbetslivet, vara produktiv och leva jämställt med männen ute i samhället. Båda föräldrar skall arbeta och barnen skall tas om hand av staten. Barn, heter det, mår bättre av att tidigt inkorporeras i samhällets barnomsorg än att vara utlämnade åt föräldrar som ser dem som någon slags personlig egendom. Seriösa forskare som pekar på att den feministiska historieskrivningen om familjen inte är korrekt får inget gehör. Att den flera tusen år gamla ordningen med äktenskap och familj har funnits i olika kulturer, inte minst inom den judisk-kristna traditionen, förnekas, bagatelliseras eller förtigs.

Skolans sex- och samlevnadsundervisning har varit ett viktigt instrument för den äktenskaps- och familjefientliga ideologin. I årtionden har den sexuella frigjordhetens livsstil pumpats ut i skolan: det är normalt med sex före äktenskapet. Det gäller bara att lära sig att utöva den under ansvar och med hänsyn till andra och använda preventivmedel som skydd mot AIDS och könssjukdomar – och naturligtvis mot oönskade barn. Särskild omsorg ägnas åt invandrarfamiljer med andra religiösa, etiska värderingar och annan syn på oskuld och äktenskap. De måste ju upplysas om hur man gör i Sverige.

Ett annat drag som särskilt utmärker vår tid är massmedias stora genomslagskraft med hjälp av ny teknologi. Utbudet är enormt och lättillgängligt. Filmindustrin och TV sänder dagligen ut en flod av bilder och ljud av ogifta, älskande par i säng med varandra. Det framställs som något helt normalt och naturligt att man lever så. Den som finner detta vara förödande för det uppväxande släktets framtid och deras vilja att ingå äktenskap och bilda familj anses lida av sexualskräck och okänslighet för människans helt naturliga och legitima behov av att leva ut sina drifter. Att leva återhållsamt och hänvisa samlivet enbart till den äktenskapliga sängen framställs också som skadligt och något som leder till en hämmad personlighet och svåra psykiska besvär. Lite eller inget sägs om motsatsen, nämligen att många mår dåligt, drabbas av ångest och depressioner just av kravet på att vara ”normal”, ha tidig sexdebut och göra det som alla gör på film och TV. Förr var ofta oskuld något fint och attraktivt, i dag är det närmast något sjukt.

Om vi nu tror att vi själva och våra ungdomar inte påverkas av den tid vi lever i och dess värderingar, så är vi mer än lovligt aningslösa. Vi påverkas, vänjer oss, blir med tiden mer och mer avtrubbade. Många slutar att reagera och börjar i stället acceptera.

Just därför är det viktigt att kyrkan undervisar om Guds bud, och ger etisk och moralisk vägledning. Men hur ofta hörs någon predika om att samboende, som i svensk lag definieras som att ”en ogift man och en ogift kvinna bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden” (1 § lagen 1987:232), inte är detsamma som äktenskap? Äktenskap konstitueras av det livslånga löftet om trohet som en man och kvinna frivilligt ger varandra enligt den gamla rättsregeln: consensus facit nuptias, ömsesidigt samtycke skapar äktenskap. Verklig kärlek är beredd att öppet ge ett sådant samtycke eller löfte. Den offentliga vigseln är ingen tom formalitet. Genom den sammanfogar Gud själv de två till ”ett kött” (Matt. 19: 4 ff.).

De som bor sambo tvivlar egentligen på sin kärlek och är därför inte beredda att avge några bindande löften. Ofta har man också en romantisk, känslodominerad syn på kärlek och ser inte att kärleken mer handlar om vilja till trohet och gemensamt ansvar för hem och familj. Att bo sambo – eller nöja sig med förlovning, som inte heller den är detsamma som äktenskap – är förvisso bättre än promiskuöst levnadssätt, men det strider likväl mot Guds sjätte bud. Detta buds gamla lydelse, ”Du skall icke göra hor”, är egentligen mer talande än den senare översättningen ”inte begå äktenskapsbrott”, vilken i hastigheten kan uppfattas som om budet bara gällde gifta personer. Sexuellt samliv utanför äktenskapets ram är synd, och Jesus själv ställer uttryckligen samboende under Guds dom, när han till den samaritiska kvinnan säger: ”Fem män har du haft, och den du nu har är inte din man” (Joh. 4:18).

Många kristna präglas här av uppgivenhet. Vad kan man göra, när barnen flyttar ut och bor i samboförhållanden? Vi kan ju inte tvinga dem att leva efter kristen moral! Och det är ju sant. Vi skall också akta oss för bryta naturliga familjeband för att olikhet i tro och moraluppfattningar föreligger. Men vi kan ändå göra en hel del. Vi kan bedja för dem och tala till dem. Vi behöver inte alltid tiga och samtycka. Det är viktigt att vi tar vara på de tillfällen som ges att argumentera för vad som är rätt och varna för det som är orätt, även om vi beskylls för att vara förstockat gammalmodiga. Vi kan också upplysa om att det här inte är fråga om någon specifik kristen moral som gäller bara kristna. Äktenskap är nämligen en jordisk och samhällelig ordning, inte enbart uppenbarad i Bibeln. Dessa ting hör även till den naturliga lagens område, dvs. till sådan moral som kan uppfattas av förnuft och samvete hos alla tänkande människor. Den naturliga lagen för med sig jordisk välsignelse även för icke kristna i den mån de håller den, och på motsvarande sätt olycka, när de bryter mot den. Ordet ”Vad man sår, får man också skörda” (Gal. 6:7) är en allmänmänsklig erfarenhet, känd även av hedningar.

Om äktenskapet och familjen säger Augsburgska bekännelsen: ”Gud bjuder oss att hålla äktenskapet i ära. I alla väl ordnade samhällen, till och med bland hedningarna, ha lagarna omgivit det med stor ära” (SKB, s. 69). Reformatorerna hade sin kamp att utkämpa mot nedvärdering av äktenskapet, då ansett som ett lågt stånd, inte minst i jämförelse med celibatet. Luther skriver i Stora katekesen, att det äktenskapliga livet inte är ett ”skämt eller mänsklig uppfinning”, utan ”en mycket viktig sak och Guds allvarliga vilja”, ett stånd ”framför och över” alla andra och av avgörande betydelse för hela samhället (SKB, s. 420 f.). Vi har vår kamp att utkämpa för äktenskapet och mot samboförhållanden. Det är en uppgift för varje kristen som samhällsmedborgare att i den politisk-demokratiska processen på allt sätt verka för ”ett väl ordnat samhälle”, som inte river ner äktenskap och familj utan värnar om dessa ordningar. Det om något är en samhällsinsats.

Staffan Bergman

[^]