▲Innehåll

18.   Om de yttersta tingen

Vi tror och lär

–  att Jesus Kristus en enda gång, på den yttersta dagen, skall komma tillbaka till jorden i synlig härlighet,

–  att tidpunkten för den yttersta dagen är bestämd av Gud, men fördold för människan,

–  att den yttersta dagen kan inträffa när som helst, eftersom alla tecken som förebådar den, även Antikrists framträdande, redan har slagit in,

–  att den yttersta dagen inte skall föregås av något slags synligt tusenårsrike på jorden,

–  att Kristus på den yttersta dagen skall döma alla människor, både levande och döda, efter deras gärningar,

–  att på den yttersta dagen skall världen gå under i eld och ersättas av nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor och där ingen synd och inget ont skall finnas.

 

Kommentar

Bibelns lära om vad som kommer att ske vid tidens slut i samband med Kristi återkomst och den yttersta domen (eskatologi) är en viktig del av den kristna tron. Kring dessa frågor har många frestats till spekulationer som fördunklat Bibelns lära. Man har t.ex. studerat Uppenbarelseboken och andra profetior i Bibeln och där tyckt sig finna dolda budskap, hemliga tal och annat, som sedan använts till att bygga upp detaljerade förutsägelser om vad som kommer att ske på jorden. Flera sekter, som t.ex. adventisterna och Jehovas Vittnen, har försökt att räkna ut den av Gud beslutade tidpunkten för Kristi återkomst, trots att Jesus själv tydligt och klart lär att detta är omöjligt. Endast Fadern i himmelen vet när det skall ske (Matt. 24:36).

 

Det faktum att Kristus en gång skall komma åter till den stora slutdomen är mångfaldigt betygat i Skriften. Liksom lärjungarna såg honom synligt lämna jorden, så skall allas ögon se honom återvända på den yttersta dagen. Han skall då inte komma i fattigdom och ringhet, som när han föddes i Betlehem, utan i stor gudomsmakt och härlighet och synas lika tydligt som en flammande blixt tvärsöver himmelen.

 

Jesus talar om olika tecken som skall föregå hans återkomst, t.ex. krig, hungersnöd, jordbävningar, förföljelser mot de kristna. Evangeliet skall också förkunnas för alla folk, innan slutet kommer (Matt. 24:14). Det tecken som Jesus allra starkast lyfter fram är avfallet från tron och de många falska profeter som skall uppträda i hans namn och vilseleda många (Matt. 24). Vidare skall Antikrist eller ”laglöshetens människa” träda fram och ”ta plats i Guds tempel” med gudomligt anspråk på att man skall lyda honom (2 Tess. 2, 1 Joh. 2:18). Alla dessa tecken har redan gått i uppfyllelse, och de blir allt tydligare. Varje kristen måste varje dag och stund vaka och vara beredd på Herrens återkomst och jordens sista dag.

 

Den lutherska kyrkan ser påven som uppfyllelsen av de bibliska förutsägelserna om Antikrist, som skall träda fram före Kristi återkomst. I alla tider har man försökt att peka ut någon särskilt ond och grym person, som t.ex. Nero, Hitler eller Stalin, som Antikrist. Varken Luther eller reformatorerna ägnade sig åt sådana spekulationer. En påve är inte Antikrist i den meningen att han personligen behöver vara djupt omoralisk eller ogudaktig. Det är i stället påvedömet som institution och ämbete som är Antikrist. Påvens anspråk på överhöghet och ofelbarhet i lärofrågor stämmer mycket väl in på den bild av Antikrist som målas upp i Nya Testamentet. Påven sitter ”i Guds tempel”, där han sätter sig över Gud och Skriften och menar sig ha gudomlig makt att utfärda nya läror som skall tros av kyrkan. Han är klart ”anti” eller emot Kristus, i synnerhet vad gäller evangeliet om syndares rättfärdiggörelse av nåd genom ”tron allena”, och bedrar människor svårt genom att hindra dem att tro denna saliggörande lära. Påvekyrkans förbannelsedom eller ”anatema” vid det tridentinska konciliet (1545-63) över var och en som säger ”att rättfärdiggörande tro inte är något annat än förtröstan på den gudomliga nåden, som förlåter synden för Kristi skull” har inte upphävts. Den gäller formellt än i dag.

 

Många lär att Kristus i samband med sin återkomst skall upprätta ett synligt jordiskt rike av välstånd och fred som regeras av kristna och som skall vara i tusen år (kiliasm eller millennianism). Kiliaster brukar hänvisa till Upp. 20, där det sägs att Satan blev bunden för tusen år. Vidare söker de stöd i en del gammaltestamentliga profetior om det kommande fridsriket, där ”vargar skall bo tillsammans med lamm och leoparder ligga bland killingar” (Jes. 11:6). En del säger att Kristus skall komma två gånger, först före tusenårsriket (pre-millennianism) och sedan ytterligare en gång på domens dag. Andra menar att återkomsten sker efter de tusen åren (post-millennianism). Mellan dessa olika uppfattningar finns en rad varianter med bl.a. uppståndelse från de döda i olika omgångar. Ofta lärs i samband med tusenårsriket, att en allmän omvändelse av alla judar skall ske – en uppfattning som bygger på en felaktig tolkning av uttrycket ”hela Israel” i Rom. 11:26. Judarnas återvändande till sitt forna hemland och bildandet av staten Israel i modern tid tilldrar sig ett starkt intresse i kiliastiska kretsar och ses som förebud till tusenårsrikets genombrott.

 

Kiliasm i olika former är en farlig villfarelse, som vill göra Guds rike till något synligt och inomvärldsligt. Den är helt främmande för Nya testamentets syn på Guds rike. Riket beskrivs där som ett osynligt rike i människans inre (Luk. 17:20 f.). Det består av syndernas förlåtelse, frid och fröjd i den Helige Ande. Men samtidigt som denna frid och glädje finns i hjärtat, lever vi kristna här på jorden alltid under korset, i kamp mot djävulen, världen och köttet i anfäktelse, frestelser och andra prövningar. De kristnas härlighet och andliga liv är ”fördolt med Kristus i Gud” (Kol. 3:3) och dess verkliga väsen blir synligt först vid Kristi återkomst. Att Jesus aldrig avsåg att upprätta något jordiskt tusenårsrike framgår tydligt av att han bestämt och konsekvent vägrade låta människorna göra honom till en jordisk konung. ”Mitt rike är icke av denna världen”, bekände han inför Pilatus (Joh. 18:36). Bildspråket i Upp. 20, Jes. 11:6 och liknande ställen syftar på det här i tiden fördolda fridsriket som har kommit med Kristus.

 

Guds rike måste alltid förstås utifrån Jesu och Skriftens klara, läromässiga framställningar om det. Det verkliga ”tusenårsriket” är kyrkans och evangeliets tid, då Satans binds och hans herravälde bryts varhelst människor tror på Jesus och tar emot honom som sin Herre och Frälsare. Judarna är inte längre Guds utvalda folk och kommer inte att spela någon specifik roll vid tidens ände. Israel är i dag en stat som alla andra och dess förhållanden bör bedömas och behandlas som en sådan. Gamla förbundets definitiva slutpunkt var den av Jesus förutsagda förstöringen av Jerusalems tempel (Luk. 19 41 ff.).

 

Alla skall dömas på den yttersta dagen – även de troende, men dessa kommer enligt Skriften inte att få erfara någon fällande dom, eftersom det inte finns någon fördömelse för dem som är i Kristus Jesus (Rom. 8:1). När Jesus och Nya testamentet säger, att vi skall dömas efter våra gärningar, så innebär det således inget upphävande på yttersta dagen av evangeliets lära om frälsning av nåd genom tron allena. Det framgår också av den stora domsliknelsen (Matt. 25). När Människosonen talar om fårens gärningar, nämner han märkligt nog ingen synd och brist hos dem. Han talar bara om deras goda gärningar. Det beror på att all synd hos de troende fåren är utraderad genom evangeliets förlåtelse. Goda gärningar i Guds ögon är endast de som sker i tro på evangelium, och dessa skall på den yttersta dagen vittna till vår förmån.

 

Den gamla världen på Noas tid gick under i vatten. Den nuvarande världen skall gå under i eld och följas av ”nya himlar och en ny jord” (2 Petr. 3:10, 13). Om det senare sker efter en total förintelse av den nuvarande jorden eller genom en rening och förvandling av den till något helt nytt, får vi inget bestämt besked om. Mycket stort och underbart om den nya världen återstå att se. Till dess bör det vara oss nog att veta att det är en fullkomlig värld med en obeskrivlig tröst och glädje i Gud och en total frånvaro av allt ont.

 

 

Skriftens egna ord

Denne Jesus som har blivit upptagen från er till himmelen, han skall komma tillbaka på samma sätt som ni har sett honom fara upp till himmelen. (Apg. 1:11)

 

Ty liksom blixten flammar upp i öster och lyser ända bort i väster, så kommer det att bli med Människosonens tillkommelse. (Matt. 24:27)

 

Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skall se honom, också de som stungit honom. (Upp. 1:7)

 

Men om den dagen och den stunden vet ingen något, inte ens änglarna i himmelen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. (Mark. 13:32)

 

Ni kommer att få höra vapenlarm och rykten om krig. Var på er vakt och bli inte förskräckta. Sådant måste komma, men ännu är inte slutet där… Det skall bli hungersnöd på hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra. Men allt detta är bara början till födslovåndorna. De kommer att utlämna er till att misshandlas, de skall döda er och ni skall bli hatade av alla folk… Många falska profeter kommer att träda fram och många kommer de att vilseföra. Genom att laglösheten tar överhand, kommer kärleken hos de flesta att kallna… Evangelium om riket skall bli predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall slutet komma. (Matt. 24:6 ff.)

 

Mina barn, nu är den yttersta tiden. Ni har hört att Antikrist skall komma, och redan har flera antikrister trätt fram. (1 Joh. 2:18)

 

Låt ingen på något vis bedraga er. Först måste det stora avfallet komma, och den Laglöse måste träda fram, han som är Fördärvets man, Motståndaren, som förhäver sig över allt som kallas Gud och heligt, så att han tar sin plats i Guds tempel och låter förkunna att han är Gud. (2 Tess. 2:3, 4)

 

När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglarna med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. (Matt. 25:31)

 

Han (Gud) har nämligen bestämt en dag, då han kommer att döma världen med rättfärdighet genom en man som han har utsett. (Apg. 17:31)

 

Alla måste vi ju träda fram inför Kristi domarsäte, för att var och en skall få igen sitt jordelivs gärningar, allteftersom han har handlat, det må vara gott eller ont. (2 Kor. 5:10)

 

Och liksom det är bestämt om människan att hon en gång skall dö och sedan dömas, så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom. (Hebr. 9:28)

 

Den som hör mitt ord och tror honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under någon dom, utan har övergått från döden till livet. (Joh. 5:24)

 

Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna med dånande hast förgås, materien skall upplösas av hetta och jorden och alla dess verk skall brännas upp. (2 Petr. 3:10)

 

Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor förbidar vi efter hans löfte. (2 Petr. 3:13, Jes. 65:17)

 

 

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

Vidare lär de [våra kyrkor], att Kristus skall återkomma på yttersta dagen för att hålla dom, och han skall uppväcka alla döda; de fromma och utvalda skall han ge evigt liv och evärdlig glädje, men de ogudaktiga människorna och djävlarna skall han fördöma till att pinas utan återvändo.

 

De fördömer vederdöparna, som anser, att de fördömda människornas och djävlarnas straff en gång skall få sitt slut.

 

De fördömer även andra, som nu utsprider judiska läror, att de fromma före uppståndelsen skall få herraväldet i världen, sedan de ogudaktiga överallt slagits ned.(Augustana, art. 17, s. 62)

 

… påven är den verklige antikrist, som upphöjt sig över och satt sig upp mot Kristus, då han menar, att de kristna inte blir saliga utan hans makt, som dock ingenting är och som inte är förordnad och påbjuden av Gud. Detta är detsamma som ”att sätta sig över Gud och mot Gud”, såsom den helige Paulus säger, 2 Tess. 2:4. Sådant gör dock varken turkarna eller tatarerna, huru arga fiender till de kristna de än är, utan de låter vem som vill det tro på Kristus och kräver blott skatt och utvärtes lydnad av de kristna.  (Schmalkaldiska art. s. 321)

 

Och de för antikrist utmärkande kännetecknen passa fullständigt in på påvedömet och dess anhängare. Ty då Paulus i sitt (andra) brev till tessalonikerna beskriver antikrist, kallar han honom ”en Kristi vedersakare, som upphäver sig över allt som kallas och dyrkas såsom Gud, i det att han tar sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud.” Han talar sålunda om någon, som regerar i kyrkan – men inte om hedniska konungar – och denne kallar han ”en Kristi vedersakare”, emedan han skall uttänka en lära som strider mot evangeliet, och denne skall för sig orättmätigt göra anspråk på gudomlig myndighet. … Vidare strider påvens lära på många olika sätt mot evangeliet, och han gör i tre hänseenden orättmätigt anspråk på gudomlig myndighet: För det första emedan han tar sig rätten att förändra Kristi lära och av Gud föreskrivna gudstjänster och vill, att hans lära och gudstjänster skall iakttas, som om de vore gudomliga. För det andra emedan han tar sig makten icke blott att lösa och binda i detta livet, utan även tar sig den rätten med avseende på själarna i livet efter detta. För det tredje emedan påven inte vill ställa sig under kyrkans eller någon annans dom, utan i detta hänseende ställer sig över kyrkomötena och hela kyrkan. Men detta att inte vilja ställa sig under kyrkans eller någon annans dom är att göra sig själv till Gud.  (Om påvens makt och överhöghet, s. 347 f.)

 

 

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

–  att dagen för Kristi återkomst kan beräknas,

–  att Kristus synligt skall komma tillbaka mer än en gång (kiliasm),

–  att ytterligare tecken skall inväntas, innan Kristus kommer åter, t.ex. att judar i stora skaror omvänder sig till kristendomen,

–  att Gud har lovat sina trogna ett synligt och ljuvligt fredsrike här på jorden, utan kors och bedrövelser (kiliasm i alla former),

–  att evangelium inte redan nu befriar den som tror från den kommande vredesdomen.

 

 

 

▲Upp