▲Innehåll

17.   Om uppståndelsen och det eviga livet

Vi tror och lär

–  att frälsningen omfattar hela människan med kropp och själ,

–  att alla dödas kroppar skall uppväckas på så sätt, att samma kroppar som dött skall göras levande,

–  att de troende skall uppstå med förhärligade kroppar till evigt liv, och de otrogna till evigt straff,

–  att det eviga livet består i att skåda Gud och leva med Kristus i evig glädje och härlighet,

–  att det i evigheten finns grader av såväl härlighet som av fördömelse,

–  att det finns en utkorelse (predestination) av nåd till evig salighet, men ingen utkorelse till evig fördömelse.

 

Kommentar

Frälsningen gäller hela människan. I kristendomen ses inte kroppen på gnostiskt vis som något ont eller som själens fängelse. Den är skapad av Gud, är drabbad av död och förgängelse för syndens skull, men skall till sist ändå uppstå ur graven.

 

Till sitt väsen är döden en skilsmässa mellan kropp och själ. Själen, människans jag, fortlever och dess boning, kroppen, läggs i graven i väntan på uppståndelsens dag, då kropp och själ åter förenas. Detta gäller alla människor. Men det är stor skillnad mellan de troendes och icke-troendes död.

 

Då våra synder är förlåtna och vi är Guds barn genom tron på Jesus Kristus, har döden mist sin hemska udd och i stället blivit en vinning. Den för oss inte bort från Gud i evigt mörker, utan hem till Gud. Den frälsta själen går i döden omedelbart in i paradisets glädje. Själarnas tillvaro i saligheten beskrivs inte särskilt ingående i Skriften. Det torde bero på att det är en tillvaro bortom tid och rum, som inte kan förstås av våra nuvarande begränsade sinnen. Tillvaron beskrivs med ord som vila, glädje, att skåda Gud och vara hos Kristus, vilket tyder på att själslivet där är ett medvetet liv. Att se Gud ”ansikte mot ansikte”, att uppleva Guds innersta väsen och kärlekens fullhet, är viso beatifica, det saliga skådandet, den frälsta själens djupa längtan som blir uppfylld. Att själarna ägnar sig åt att följa livet på jorden, finns det dock inget stöd för i Skriften, snarare tvärtom (Jes. 63:16, ”Abraham vet inte längre av oss”). Själarna är befriade från jordens våndor och återvänder inte heller till jorden som budbärare eller liknande, som spiritisterna felaktigt lär. Att söka kontakt med de dödas andar eller åkalla helgonen och be om deras hjälp är dårskap och avgudadyrkan.

 

De troendes kroppar skall på den yttersta dagen uppstå i härlighet. Då skall Gud återställa den döda kroppens alla förmultnade eller splittrade beståndsdelar intill den allra minsta, förena allt igen och bygga upp kroppen och befria den från alla svagheter och defekter som vidhäftat den för syndens skull. Kroppens uppståndelse präglas av identitet och förvandling. De kristna skall uppstå med samma kropp de ägde på jorden, men samtidigt med en himmelsk, förvandlad och förhärligad kropp lik den Kristus hade, när han uppstod.

 

Vördnaden för kroppen som Guds skapelse visar sig också i kristna begravningsseder som normalt är jordbegravning enligt 1 Mos. 3:19: ”jord skall du åter bli”. Även om Gud kan uppväcka kroppen också ur aska, så har den kristna kyrkan avvisat kremering främst av det skälet att bränning av den döda kroppen närmast ger uttryck för obibliska och hedniska föreställningar, t.ex. att människan dör som ett djur och efter döden helt upphör att existera eller att endast anden blir frälst men inte kroppen.

 

Även icke kristnas själar skall fortleva och deras kroppar uppstå. Helvetet är paradisets motsats och de fördömda själarnas eviga fängelse. Det ett tillstånd som präglas av ”gråt och tandagnisslan” i ångestfylld skilsmässa från Gud och bittert hat mot honom. ”Den eviga elden” är beredd åt djävulen och hans änglar (Matt. 25:41), men även de som följer honom skall hamna där. Helvetet är den yttersta konsekvensen av att människan är en varelse skapad med ansvar för sitt liv och sina handlingar. När man i dag vill avskaffa alla föreställningar om helvetet, berövar man människan hennes höga ställning och sänker henne ned till de ansvarslösa djurens nivå.

 

Gud vill inte att någon människa skall sluta i helvetet. Han vill att alla skall bli frälsta (1 Tim. 4:2). Därför sände han sin Son, som bar våra synder och själv led helvetets kval för oss. Ingen har tagit den eviga fördömelsen mer på allvar än Jesus. Han har gjort allt för att vi skall slippa den. Om någon hamnar i helvetet är inte Gud orsak till det, utan människan själv som förkastat Guds frälsning.

 

Ingen omvändelse eller sinnesändring är möjlig efter döden. Då är allt för sent. Gud kan inte släppa in ondskan i himmelen, och för en oomvänd människa skulle inte heller paradiset vara något paradis. Om de otrognas kroppsliga uppståndelse säger Skriften inte mycket. Eftersom synden hos dem inte är borttagen, kommer det på något sätt att märkas också på deras kroppar. Enligt Daniels bok skall de uppstå ”till förakt och evig skam” (Dan. 12:2).

 

Skriften lär att det i himmelen finns grader av härlighet bland de saliga, och likaså grader av fördömelse bland de osaliga i helvetet. Saligheten är i himmelen densamma för alla, med det finns grader i härlighet beroende på att Gud av nåd lovar de sina olika lön för olika mått av trohet och lidanden i hans tjänst. Den som arbetat mer än andra för Guds rike får ett större mått av härlighet. På motsvarande sätt förhåller det sig med fördömelsen. De som begått grövre synder får svårare straff än andra.

 

Skriften talar om vår frälsning som en utkorelse eller en nådefull förutbestämmelse (predestination) från Guds sida. Rätt förstådd är utkorelsen inget annat än evangelium om frälsning av nåd allena utan gärningar. Utkorelsen säger oss att äran för frälsningen inte till någon del tillfaller oss. Omvändelsen, tron på evangelium och pånyttfödelsen är uteslutande Guds verk och vilar på hans beslut av nåd att frälsa oss. Den lutherska kyrkan lär med Skriften ingen dubbel predestination, en till salighet och en till fördömelse, utan en enda predestination, nämligen den till salighet. Gud, som vill att alla människor skall bli frälsta, har inte förutbestämt någon enda till fördömelse. Går någon människa förlorad, så beror det alltid på att hon själv avvisat Guds räddande hand och förkastat hans nåd. Läran om utkorelsen är för det mänskliga förnuftet en gåta som vi inte här kan lösa. Försöker vi göra det, hamnar vi antingen i förnekelse av Guds vilja att frälsa alla (gratia universalis) eller i förnekelse av frälsningen av nåd allena utan vår egen förtjänst (sola gratia). Personlig visshet om vår utkorelse får vi genom att tro evangelium sådant det möter oss i de av Gud instiftade nådemedlen.

 

 

Skriftens egna ord

Stoftet vänder åter till den jord det kommit ifrån och anden vänder åter till Gud som gav den. (Pred. 12:7)

 

Det kommer en stund, då alla som är i gravarna skall få höra hans röst och träda fram. (Joh. 5:28, 29)

 

Jesus sade: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig kommer att leva också om han dör. (Joh. 11:25)

 

Kristus skall förvandla vår förnedringskropp, så att den blir lik hans härlihetskropp, med den kraft som gör att han kan underlägga sig allt. (Fil. 3:21)

 

Men jag vet att min återlösare lever och som den siste skall han träda fram över stoftet. När sedan denna min sargade hud är borta, skall jag i mitt kött skåda Gud. (Job. 19:25, 26)

 

Inför ditt ansikte mättas jag av glädje, av ljuvlighet på din högra sida för evigt. (Ps. 16:11)

 

Jag dras åt båda hållen. Jag skulle gärna bryta upp och få vara hos Kristus, vilket ju vore vida bättre. (Fil. 1:23)

 

Sannerligen, jag säger dig: I dag skall du vara med mig i paradiset. (Luk. 23:43)

 

Fader, jag vill att där jag är, där skall också de som du givit mig vara med mig, så att de får se min härlighet. (Joh. 17:24)

 

Mina älskade, redan nu är vi Guds barn, men vad vi kommer att bli, det är ännu inte uppenbart. (1 Joh. 3:2)

 

Den som tror på Sonen, han har evigt liv. Men den som inte är lydig mot Sonen, han får inte se livet, utan Guds vrede förblir över honom. (Joh. 3:36)

 

Saliga är ni, när de smädar er och förföljer er och ljuger och säger allt ont om er för min skull. Gläd er och jubla, er lön är stor i himmelen. (Matt. 5:11)

 

Den som sår sparsamt, han får också skörda sparsamt. Men den som sår med välsignelse, han får också skörda med välsignelse. (2 Kor. 9:6)

 

För Tyrus och Sidon skall det på domens dag bli lindrigare än för er. (Matt. 11:22)

 

Gå bort ifrån mig, ni fördömda, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar. (Matt. 25:41)

 

Och så skall de gå bort, dessa till evigt straff, men de rättfärdiga till evigt liv. (Matt. 25:46)

 

Ett stort svalg är befäst mellan oss och er, för att de som vill ta sig över från oss till er inte skall kunna det, och inte heller någon därbortifrån skall kunna komma över till oss. (Den rike mannen och Lasarus, Luk. 16:26)

 

I honom utvalde han oss, innan världens grund var lagd, till att vara heliga och utan fläck i hans ögon. I sin kärlek förutbestämde han oss till att upptas som hans barn, enligt sin viljas goda behag, genom Jesus Kristus, för att härligheten i hans nåd skulle bli prisad. (Ef. 1:4-6)

 

Ty många är kallade, men få är utvalda. (Matt. 22:14)

 

Hur ofta har jag inte velat samla dina barn, så som hönan samlar sina kycklingar under sina vingar. Men ni har inte velat. (Matt. 23:37)

 

 

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

Paulus säger i Rom 8:10: Kroppen är hemfallen åt döden för syndens skull, dvs. den dödas för den synds skull som ännu är kvar i köttet. Och döden själv tjänar till att tillintetgöra detta syndens kött, på det att vi må uppstå helt och hållet förnyade. Och inte finns mera i döden för den troende, sedan han genom tron övervunnit dödens fasa, den udd och känsla av Guds vrede, varom Paulus säger: Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Denna syndens makt och denna förnimmelse av Guds vrede är, så länge den varar, i sanning ett straff, men utan denna känsla av Guds vrede är döden egentligen inte ett straff.  (Apologin, s. 216)

 

Då emellertid vår helighet har begynt och dagligen tillväxer, väntar vi, att vårt kött skall dödas och begravas med all sin orenhet, men åter härligt framkomma och uppstå till hel och full helighet i ett nytt, evigt liv. Ty nu stannar det med oss vid en blott halv renhet och helighet, på det att den Helige Ande ständigt må arbeta med oss genom Ordet och dagligen utdela förlåtelse, ända till dess vi får ingå i det liv, där det inte mer skall finnas någon förlåtelse, utan helt och hållet rena och heliga människor, uppfyllda av fromhet och rättfärdighet, frälsta och befriade från synd, död och allt ont, med en ny, odödlig och förklarad kropp.

 

Se, allt detta skall vara den Helige Andes verk och ämbete, att han på jorden begynner och dagligen förökar helgelsen genom de två styckena: den kristna kyrkan och syndernas förlåtelse. Men när vi blivit till jord igen, skall han i ett ögonblick helt fullborda verket och för evigt behålla oss därvid genom de tvenne sista styckena.  (Stora katekesen, s. 450 f.)

 

Skriften betygar i artikeln om uppståndelsen, att just detta vårt kötts substans skall uppstå, dock utan synd, och att vi i det eviga livet skall äga och behålla just denna vår själ, dock utan synd.  (Konkordieformeln, s. 555)

 

Guds eviga utkorelse … icke blott känner och vet på förhand de utkorades salighet, utan är också på grund av Guds nådiga vilja och välbehag i Kristus Jesus en verkande orsak, som skapar, hjälper och befordrar vår salighet och vad därtill hör. Därpå är även vår salighet så fast grundad, att ”dödsrikets portar”, Matt. 16:18, inte förmår någonting mot den, såsom det står skrivet: ”Ingen skall rycka mina får ur min hand”, Joh. 10:28. Och åter: ”Och de kom till tro, så många som var bestämda till evigt liv”, Apg. 13:48.  (Konkordieformeln, s. 659)

 

Om vi därför till gagn för vår salighetssak skall betrakta läran om vår eviga utkorelse, måste vi ständigt hålla hårt och fast därvid, att botpredikan såväl som evangeliets löfte är universalis, dvs. gäller alla människor. Därför har Kristus befallt, att ”bättring till syndernas förlåtelse skulle i hans namn predikas bland alla folk”, Luk. 24:47. - - -

 

Och denna Guds kallelse, som sker genom Ordets predikan, skall vi inte anse såsom något spegelfäkteri, utan veta, att Gud härigenom uppenbarar sin vilja och vill genom Ordet verka i dem, som han kallar på detta sätt, så att de upplysas, omvänds och blir saliga.  (Konkordieformeln, s. 662)

 

På detta sätt är ”många kallade, men få utvalda”, Matt. 22:14.

 

Ty blott få tar Ordet till sig och följer det, medan den stora hopen föraktar det och inte vill komma till bröllopet.

 

Grunden till detta förakt av Ordet är inte Guds förutvetande*, utan människans förvända vilja, som stöter ifrån sig och förvanskar den helige Andes medel och verktyg, som Gud erbjuder henne genom Ordet, såsom Kristus säger: ”Hur ofta har jag inte velat församla dig, men du har inte velat”, Matt. 23:37.  (Konkordieformeln, s. 664)

* Den latinska versionen av bekännelseskrifterna har här ”förutvetande eller predestination”.

 

Så långt är utkorelsens hemlighet uppenbarad i Guds ord. Om vi förblir vid det och håller oss till det, är denna lära oss nyttig, hälsosam och trösterik. Ty den bekräftar på ett mäktigt sätt artikeln, att vi utan alla våra egna gärningar och förtjänster av idel nåd för Kristi skull blir rättfärdiga och saliga. Ty före all tid, innan vi var till, ja, ”förrän världens grund var lagd”, Ef. 1:4, då vi inte kunnat göra något gott, har vi ”enligt Guds beslut” av nåd i Kristus utvalts till salighet, Rom. 9:11, 2 Tim. 1:9.  (Konkordieformeln, s. 665)

 

Om vi åter i denna fråga vill stiga för högt och gå utanför denna gräns, så må vi med Paulus lägga fingret på munnen, tänka och säga: ”Vem är du, människa, som vill gå tillrätta med Gud?” Rom. 9:20.  (Konkordieformeln, s. 667)

 

 

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

–  att endast själen omfattas av frälsning (platonism, gnosticism),

–  att våra döda kroppar aldrig uppstår, eftersom uppståndelsen innebär att Gud skapar och ger oss helt nya kroppar,

–  att det finns möjlighet till omvändelse efter döden,

–  att de Jesu ord om eviga straff inte betyder att dessa är utan slut,

–  att alla människor till sist blir frälsta,

–  att somliga måste vara förutbestämda till förtappelse, eftersom alla inte är utvalda till frälsning (kalvinism),

–  att de som blir utvalda till salighet blir det på grund av att de varit bättre än andra i något moraliskt eller andligt avseende.

 

 

 

▲Upp