Innehåll

9.   Om nådemedlen

Vi tror och lär

–  att Gud har instiftat vissa bestämda, yttre nådemedel i vilka vi möter Kristus själv och får del av hans nåd och frid,

–  att Anden verkar tro på evangelium i och genom nådemedlen,

–  att nådemedel är evangeliets ord i alla dess former, dopet, bikten och nattvarden,

–  att Ordet är överordnat de andra nådemedlen och avgörande för deras rätta bruk,

–  att alla nådemedel är evangelium och skänker samma nåd och förlåtelse, men under olika former,

–  att nådemedlen behåller sin kraft, även om de skulle handhas av ogudaktiga,

–  att nådemedlens andliga välsignelser endast kan tas emot i tro,

–  att kyrkans största uppgift här i världen är att predika evangelium för alla och förvalta sakramenten enligt Kristi instiftelse.

 

Kommentar

En rätt förståelse av nådemedlen är av avgörande betydelse för kyrkan. Betoningen av nådemedlen och nådemedelskristendom är ett utmärkande drag för sann lutherdom. När reformationen i Skriften återupptäckte evangeliet om syndares rättfärdiggörelse av nåd, ledde det också till att nådemedlen som förmedlare av rättfärdiggörelsen ställdes i centrum. Den lutherska bekännelsen framhåller med stor kraft, ”att Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord och sakrament.”

 

Hela Treenigheten är samlad och verksam i nådemedlen för att förbarma sig över oss, uppväcka vår tro, och omsluta oss med Guds nåd. Fadern hänvisar oss till Sonen och säger: ”Lyssna till honom!” (Matt. 17:5). Den Helige Ande för oss i nådemedlen till den uppståndne Kristus och hjälper oss att tillämpa det saliggörande evangeliet på oss själva och förtrösta på att det är ”för mig”, vilket vi inte förmår av oss själva.

 

Nådemedlen är heliga mötesplatser, där Gud och syndare möts. Liksom Kristus under sin jordetid mötte människor, förlät dem deras synder och rättfärdiggjorde dem av nåd, så möter han oss i dag med frälsningens gåvor i de yttre nådemedlen. Det han vann åt oss i sin död och uppståndelse, delar han här och nu ut i Ordet och sakramenten.

 

Kristus har inte lovat att möta oss till frälsning, liv och salighet någon annanstans. Den Helige Ande verkar inte heller tro på annat sätt än genom evangelium. Anden och nådemedlen är aldrig åtskilda. Varje kristen, som vill möta Kristus och få Andens gåva, känns därför igen på att han eller hon söker och håller sig till nådemedlen.

 

Alla nådemedlen är evangelium och ger samma rättfärdiggörelse eller förlåtelse av nåd allena för Kristi skull. Att nådemedlen är flera och ges oss på olika sätt, är ett tecken på Guds överflödande kärlek. Han är mycket mån om att vi på allt sätt skall tro evangelium och bli styrkta och bevarade i tron.

 

Ordet som evangeliets ord i alla dess former, skrivet, läst, predikat eller begrundat i hjärtat, är det främsta nådemedlet. Ordet står över sakramenten på det sättet att de senare är instiftade och har all sin verkan i kraft av Ordet. ”När Ordet kommer till elementet, blir det ett sakrament”, säger kyrkofadern Augustinus. Han kallar också ett sakrament för verbum visibile, ”ett synligt ord” (Apologin, s. 222).

 

Ordet är också främst i den meningen att det upplyser oss om sakramentens verkliga innehåll och rätta bruk. Predikan och undervisning hör därför alltid samman med sakramentsfirande. Vi måste ständigt påminnas om vad sakramenten är och ger. Utan Ordets ljus blir de snart dunkla ceremonier, öppna för allehanda spekulationer och missbruk.

 

Det är viktigt att hålla fast vid att nådemedlen alltid har det gudomliga Ordets kraft i sig, när de förvaltas enligt Kristi instiftelse. De är inte beroende av förvaltarnas personliga fromhet. På 300-talet utkämpade kyrkan och Augustinus en hård strid mot donatismen (efter den villfarande biskopen Donatus), som menade att sakramenten var ogiltiga och utan verkan, om de handhades av präster som inte ägde hjärtats tro och Andens gåva. Det är en farlig uppfattning som gör evangelium osäkert. Ty vem kan veta om prästen verkligen innerst inne är troende? Vår tro ger aldrig evangeliet eller nådemedlen dess kraft.

 

När det gäller att få del av nådemedlens andliga välsignelser har däremot den personliga tron en avgörande betydelse. Ingen blir enligt Skriften frälst utan hjärtats tro på evangelium. Syndernas förlåtelse är till för att tros, och Gud gör inget undantag från den regeln i något enda nådemedel. Den gamla, romersk-katolska uppfattningen att sakramenten automatiskt – bara genom att den yttre handlingen utförs (ex opere operato) –ger nåd, även om ingen tro finns, är djupt obiblisk.

 

Kyrkan lever av nådemedlen. Utan dem finns ingen tro, inga kristna och ingen kyrka. Nådemedlen skänker oss en levande och stark visshet om att vi hör Gud till och ger glädje och kraft till ett nytt liv. Om nådemedlen förvanskas och ändras i strid med Guds instiftelse, så fördunklas och fördärvas evangeliet, och rättfärdiggörelsen av nåd allena ersätts av olika former av gärningsrättfärdighet. Nådemedlen får aldrig degraderas till att handla om vad vi gör för Gud. De handlar uteslutande om vad Gud gör och ger oss genom Kristus.

 

Kyrkan måste alltid slå vakt om nådemedlen. Men samtidigt får hon inte isolera sig och stanna hemma med dem. Hon måste ut i hela världen med evangelium, först med Ordets predikan till alla, sedan med dop, bikt och nattvard till dem som vill upptas i Guds kyrka.

 

 

Skriftens egna ord

Liksom regnet och snön faller från himmelen och inte återvänder dit, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar och ger säd till att så och bröd till att äta, så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill jag har sänt det. (Jes. 55:10, 11)

 

Helga dem (apostlarna) i sanningen: ditt ord är sanning... Men det är inte bara för dem jag ber, utan också för dem som genom deras ord kommer till tro på mig. (Joh. 17:17, 20)

 

De höll troget fast vid apostlarnas undervisning och församlingsgemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. (Apg. 2:42)

 

De ord som jag har talat till er är Ande och liv. (Joh. 6:63)

 

Om en människa inte blir född av vatten och Ande, så kan hon inte komma in i Guds rike. (Joh. 3:5)

 

För evangelium skäms jag inte! Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror. (Rom. 1:16)

 

Tron kommer av predikan, och predikan i kraft av Kristi ord. (Rom. 10:17)

 

Kom det sig av laggärningar att ni fick motta Anden, eller kom det sig av att ni lyssnade i tro? (Gal. 3:2)

 

Ty av nåd är ni frälsta, genom tro, och det inte av er själva. Guds gåva är det. (Ef. 2:8)

 

Ni är ju födda på nytt, inte i kraft av en förgänglig säd utan en oförgänglig, Guds levande ord som förblir. (1 Petr. 1:23)

 

Guds ord bär inte bojor. (2 Tim. 2:9)

 

Gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat. (Mark. 16:15)

 

 

Bekännelseskrifternas vittnesbörd

Vi vill nu återvända till evangeliet, som på mångahanda sätt ger oss råd och hjälp mot synden, ty Gud är översvallande rik i sin nåd. Först genom det muntliga ordet, varigenom syndernas förlåtelse predikas i hela världen, vilket är evangeliets egentliga uppgift och ämbete. För det andra genom dopet. För det tredje genom altarets heliga sakrament. För det fjärde genom nycklarnas makt och även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra, (såsom det heter) Matt. 18:20: ”Var två eller tre är församlade” osv.  (Schmalkaldiska art. s. 331)

 

Därför bör vi ovillkorligen hålla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas som ande, det är av djävulen.  (Schmalkaldiska art. s. 334)

 

Ty Guds ords predikande och hörande är den helige Andes verktyg, i, med och genom vilka han vill kraftigt verka och omvända människorna till Gud och hos dem verka både vilja och gärning.

 

Dessa ord kan även den människa, som ännu inte är omvänd till Gud, på ett yttre sätt höra och läsa, ty i sådana utvärtes ting har människan, såsom ovan sagts, även efter fallet i någon mån fri vilja, så att hon kan gå till kyrkan och lyssna till eller inte lyssna till predikan.

 

Genom detta medel, nämligen predikandet och hörandet av Ordet, verkar Gud och uppmjukar våra hjärtan och drar människan, så att hon genom lagens predikan känner sin synd och Guds vrede samt i hjärtat förnimmer en sann förskräckelse, ånger och smärta, och så att hos henne genom predikan och betraktelsen av det heliga evangeliet om den nåderika syndaförlåtelsen i Kristus en trons gnista tänds, som tar emot syndaförlåtelsen för Kristi skull och hämtar tröst av evangeliets löfte. Så ingivs i hjärtat den helige Ande, som verkar allt detta.

 

Visserligen skulle både planterandet och vattnandet genom den som predikar Ordet, och löpandet och strävandet hos den som hör det, vara alldeles förgäves och ingen omvändelse följa på det, om inte den helige Andes kraft och verkan komme därtill, i det att Anden genom det predikade och hörda ordet upplyser och omvänder hjärtana, så att människorna sätter tro till detta ord och säger sitt ja till det.

 

Dock bör varken den som predikar Ordet, eller den som hör det, tvivla på denna den helige Andes nåd och verkan, utan vara viss därom, att om Guds ord predikas rent och klart efter Guds vilja och befallning och människorna med allvar och flit hör och betraktar det, Gud sannerligen är närvarande med sin nåd och ger människan – såsom ovan sagts – det som hon av egen kraft varken kan ta eller ge. Om den helige Andes närvaro, verkan och gåvor bör och kan man inte döma ex sensu – dvs. inte därav huru och när de förnimms i hjärtat – utan emedan detta ofta sker under ett täckelse av stor svaghet, bör vi på grund av och i enlighet med Guds löfte vara vissa om att det predikade och hörda ordet är ett den helige Andes ämbete och verk, varigenom han förvisso är verksam i våra hjärtan. 2 Kor. 2:14 ff.  (Konkordieformeln, s. 570)

 

Både sakramenten och Ordet är i kraft av Kristi instiftelse och befallning verksamma, även om de meddelas genom ogudaktiga.

 

De [våra kyrkor] fördömer donatisterna och andra sådana, som påstod, att man inte i kyrkan fick anlita ogudaktiga präster, och ansåg, att ett prästämbete i händerna på ogudaktiga är utan verkan och till ingen nytta.  (Augustana, art. 8, s. 59)

 

Här förkastar vi hela hopen av skolastiska* teologer, som lär att sakramenten åt den som inte gör motstånd medför nåd redan därigenom att handlingen utförs (ex opere operato), även om ingen god sinnesbeskaffenhet föreligger hos den som brukar sakramentet. Det är helt enkelt en judisk åsikt att mena, att vi rättfärdiggörs genom den yttre handlingen utan förhandenvaron av någon god rörelse i hjärtat, dvs. tro.  (Apologin, s. 224)

 

* skolastiken = den medeltida skolvetenskapen som försökte förena kyrkans lära med filosofiskt tänkande.

 

 

Vi varnar för

alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär

–  att Anden verkar utan nådemedlen, så att man inte behöver gå i kyrkan, läsa eller höra Guds Ord och fira nattvard, eftersom man lika bra kan möta Gud på sitt eget sätt, t.ex. ute i naturen, i sitt inre, i meditation osv. (svärmeri och privatreligiositet),

–  att nådemedlen ger någon annan nåd än syndernas förlåtelse för Kristi skull, t.ex. att de ingjuter en nåd eller kraft i oss, som gör att vi själva kan förtjäna saligheten genom våra gärningar (gratia infusa, romersk villfarelse),

–  att sakramenten är ogiltiga och utan verkan om de råkar handhas av präster utan personlig tro och fromhet (donatism),

–  att nådemedlen automatiskt, även utan tro, har en välsignad verkan på oss bara handlingarna utförs (ex opere operato, romersk villfarelse),

–  att sakramenten bara är trosstärkande symboler eller bekännelsehandlingar från vår sida (reformert villfarelse),

–  att bön eller ”hel överlåtelse” åt Gud är en form av nådemedel, som förvissar oss om Guds nåd.

 

 

BÖN 

 

Dig vare pris för livets ord,
för dopets bad och nådens bord!
Din frid oss här i tiden giv
och efter döden evigt liv.

(B. Förtsch)

 

Upp