– att Gud i skapelsen skrev in sin lag i människornas hjärtan (den naturliga lagen) och senare överlämnade den som tio bud på två stentavlor till Mose på Sinai berg,
– att huvudsumman av lagen är kärleken, först till Gud (första tavlans bud) och sedan till nästan (andra tavlans bud),
– att lagens krav på fullkomlig kärlek i tankar, ord och gärningar är evigt och oföränderligt, liksom Gud är evig och oföränderlig,
– att Gud i sin helighet hotar att straffa dem som bryter mot hans bud och av nåd lovar att belöna dem som älskar honom och håller hans bud,
– att lagen i Gamla testamentet bestod av tre slags lagar: den allmänna morallagen som gäller alla människor i alla tider (den naturliga lagen), ceremoniallagen som reglerade judarnas offerceremonier och gudstjänstliv i väntan på Messias, och den borgerliga lagen som reglerade det judiska folkets samhällsliv,
– att ceremoniallagen har fått sin fullbordan i Kristus och därför är upphävd i Nya förbundets tid,
– att de kristna inte är bundna av Gamla testamentets samhällslagar och rättsskipning som gällde enbart den judiska gudsstaten i Gamla förbundets tid,
– att ingen människa efter syndafallet kan hålla Guds lag på ett rätt och fullkomligt sätt,
– att frälsning genom laggärningar är omöjlig,
– att lagen har tre huvuduppgifter:
att upprätthålla yttre ordning i
samhället (stävjande funktion),
att visa oss vår synd och driva oss till Kristus (speglande funktion),
att påminna oss kristna om hur Gud vill att vi skall leva och förmana oss att
handla rätt (vägledande funktion).
Den i hjärtat skrivna morallagen är efter syndafallet fördunklad och måste kompletteras och korrigeras av den i Skriften uppenbarade lagen.
Vägledda av den naturliga lagens ljus kan människor på det yttre, samhälleliga planet, göra mycket gott. Men denna medborgerliga rättfärdighet gör inte människan rättfärdig inför Gud. Den i Skriften uppenbarade lagen är ”andlig” (Rom. 7:14), dvs. den ställer absoluta krav på hjärtats fullkomliga, odelade kärlek till Gud och på osjälvisk kärlek till nästan. Den kräver både inre och yttre rättfärdighet.
I Gamla testamentet utgör ceremoniallagen en för Israels folk särskild anpassad utveckling av den första tavlans bud om förhållandet till Gud. Ceremoniallagen med dess ordningar för gudstjänster och offer förebildade Kristus och upphävdes, när han kom som den fullkomlige översteprästen och en gång för alla offrade sig själv för människornas synder. I Nya testamentet finns några få befallningar och föreskrifter för evangelieförkunnelsen och sakramentsförvaltningen i kyrkan, vilka kan ses som en form av ceremoniallag.
Den borgerliga lagen i Israel var främst en utveckling av den andra tavlans bud (förhållandet till nästan) och reglerade den yttre samlevnaden i samhället. Gamla förbundets samhällslagar har i Nya förbundets tid ersatts av de lagar som gäller i det land där vi lever. Gud står i alla länder bakom all rättskipning som främjar god lag och ordning. Kristna skall därför vara måna om att följa det egna landets överhet och myndigheter, så länge dessa inte bjuder något i strid mot Guds Ord.
Morallagen eller den naturliga lagen i dess nytestamentliga utformning är inte helt identisk med de Tio buden i Gamla testamentet (2 Mos. 19 och 20, 5 Mos. 5). Tredje budet om sabbaten är t.ex. upphävt i Nya testamentet. Sabbaten (lördagen) har inte ersatts av något nytt bud om någon annan dag som gudstjänstdag. Sabbatsvilan förebildade Kristus och den vila som evangeliet skänker alla dagar. Söndagen som gudstjänstdag är en av kyrkan i kristen frihet införd god ordning för att inte predikan och Guds Ord skall föraktas och försummas.
Jesus är ingen ny Moses som kommer med ny lagstiftning. Han utlägger och fördjupar (t.ex. i Bergspredikan. Matt. 5-7) den för alla givna morallagen. Han ger den djup och skärpa och visar hur den först av allt skall hållas i vårt inre, i hjärtat, och sedan få utlopp i goda gärningar.
Lagen talar om vad vi skall göra och inte göra och hur vi skall vara. Den har ingen frälsande kraft i sig, utan har bara en upplysande och dömande verkan. Samvetet – den av Gud givna domstolsfunktionen i våra hjärtan – måste upplysas av lagen, så att det verkligen dömer efter Guds lag och inte efter människors självvalda och påhittade bud.
Lagen har aldrig, vare sig före eller efter syndafallet, varit given för att människan skall förtjäna eller köpa sig Guds kärlek och nåd. Den bjuder oss bara att helhjärtat och utan biavsikter älska Gud över allting och vår nästa såsom oss själva. Att använda lagen som frälsningsväg eller klätterstege till himmelen är att missbruka den grovt.
Lagen kräver ovillkorlig lydnad och i konsekvens därmed också att den som bryter den straffas. Eftersom vi inte kan hålla Guds bud som vi skall, anklagar oss lagen alltid (lex semper accusat). Den visar oss vår synd och ställer oss under Guds vredesdom, så att vi förskräcks och förtvivlar om oss själva. Denna lagens speglande och dömande funktion är inte fiktiv eller påhittad av pedagogiska skäl. Lagens hot om straff är i högsta grad en realitet och kommer verkställas av den gudomliga rättvisan, om syndaren inte vänder om till Kristus, Frälsaren. Utan ett plågsamt möte med Guds heliga lag frågar ingen efter evangelium.
Det är av allra största vikt att den som genom lagen har blivit överbevisad om sin synd får möta Kristus och höra, att han har gått in under lagens alla krav i syndares ställe. Han är full av barmhärtighet och dömer inte, utan förlåter och upprättar syndare. Han ger dem också Andens gåva, ny vilja och nya krafter att i fortsättningen följa Guds bud. Utan tro på Kristus finns inga förutsättningar att hålla lagen.
Den lutherska kyrkan är inte antinomistisk, dvs. mot lagförkunnelse i kyrkan. Både lag och evangelium måste förkunnas och fördelas rätt, så att de lättsinniga och självsäkra väcks till besinning genom lagen och de som är oroliga och bekymrade för sina synder tröstas och upprättas av evangelium. Eftersom de kristna här i detta livet aldrig blir fullkomliga, utan har kvar sin syndiga natur, måste lagen också fortlöpande förkunnas i kyrkan både till syndakännedom och till vägledning och fostran i rättfärdighet.
Som kristna konfronteras vi ofta med den moderna, sekulariserade människans normer, livsstil och värderingar, t.ex. i synen på äktenskap och familj, jämställdhet och könsroller, sexualliv och aborter. Att avvika från dem är inte alltid så lätt. Kyrkans etiska undervisning, med råd, stöd och uppmuntran att frimodigt vandra efter Guds goda bud, är därför viktig. Som kristna är vi ingalunda skonade från frestelser att gå den breda vägen och att leva efter världens sätt.
Han förkunnade för er sitt förbund, som han befallde er att hålla, de tio orden, och han skrev dem på två stentavlor. (5 Mos. 4:13)
När hedningarna, som inte har lagen (den skrivna lagen), ändå av naturen gör vad lagen bjuder... visar de att det som lagen kräver står skrivet i deras hjärtan. Också samvetet hos dem vittnar om den saken. (Rom. 2:14, 15)
Du skall älska Herren din Gud av allt ditt hjärta, av all din själ och av allt ditt förstånd. Detta är det största och förnämsta budet. Det andra är av samma slag: Du skall älska din nästa såsom dig själv. På de båda buden hänger hela lagen och profeterna (Matt. 22:37-40)
Alltså är kärleken lagens uppfyllelse. (Rom. 13:10)
Ni skall vara heliga, ty jag, HERREN, er Gud, är helig. (3 Mos. 19:2)
Var alltså fullkomliga, också ni, liksom er himmelske fader är fullkomlig. (Matt. 5:48)
Om man håller hela lagen, men bryter mot ett av buden, blir man skyldig till allt. (Jak. 2:10)
Jag, HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som låter straffet för fädernas missgärningar drabba barnen, ja, tredje och fjärde släktledet, när man hatar mig, men som visar nåd mot tusen släktled, när man älskar mig och håller mina bud. (2 Mos. 20:5, 6)
Det är var mans plikt att underordna sig överheten. Det finns nämligen ingen överhet som inte är av Gud... Ty den är Guds tjänare som skall sörja för ditt bästa. Men om du gör det som är orätt, då har du skäl att frukta. Överheten bär inte svärdet för syns skull. (Rom. 13:1 ff.)
Lagen är inte till för den rättfärdige, utan för lagbrytare och överträdare, gudlösa och syndare, gudsföraktare och världsliga, folk som bär hand på sin far eller mor, mördare, osedliga människor, sådana som begår otukt mot naturen, slavhandlare, lögnare, menedare och allt annat som strider mot den sunda läran. (1 Tim. 1:9, 10)
Låt alltså ingen döma er för det ni äter eller dricker, eller fordra att ni skall iaktta någon viss högtid eller fira nymånad eller sabbat. Sådant är bara en skugga av det som skulle komma, en skugga av Kristus, som är verkligheten själv. (Kol. 2:16, 17)
Ty av laggärningar blir ingen enda människa rättfärdig inför Gud. Vad som kommer genom lagen är kännedom om synden. (Rom. 3:20)
Köttets sinne är fiendskap mot Gud. Det underordnar sig inte Guds lag och kan det inte heller. (Rom. 8:7)
Vad lagen för med sig är ju Guds vrede. (Rom. 4:15)
Som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Förbli i min kärlek! Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek. (Joh. 15: 9, 10)
Detta är kärleken till Gud: att vi håller hans bud. (1 Joh. 5:3)
Om det borgerliga livet lär de [våra kyrkor], att lagliga borgerliga ordningar är Guds goda verk, att det är kristna tillåtet att bekläda överhetsämbeten, vara domare, döma enligt kejserlig eller annan gällande lag, döma ut kroppsstraff enligt lag, föra rättmätiga krig, göra krigstjänst, köpa och sälja enligt lag, besitta egendom, avlägga ed, då myndigheterna kräver det, samt ingå äktenskap. - - -
De fördömer dem, som inte anser att den kristliga fullkomligheten består i gudsfruktan och tro, utan i övergivandet av de borgerliga uppgifterna; evangelium förkunnar ju en evig hjärtats rättfärdighet. Dock upplöser det inte stat och familj, utan fordrar uttryckligen, att de skall vidmakthållas som gudomliga ordningar och att man inom dylika ordningars ram skall öva kärlek. Därför bör de kristna ovillkorligen lyda sin överhet, blott dessa inte bjuder något som är synd, ty då bör de mera lyda Gud än människor. Apg. 5:29. (Augustana, art. 16, s. 61 f.)
Om kyrkans religiösa bruk lär de [våra kyrkor], att de religiösa bruk bör bibehållas, som utan synd kan behållas och som främjar lugn och god ordning, såsom vissa helgdagar, högtider och dylikt.
Om sådana ting upplysas likväl människorna, så att samvetena inte betungas genom föreställningar, att slik gudsdyrkan är nödvändig till saligheten. (Augustana, art. 15, s. 61)
Av sådan art är iakttagandet av söndagen, påskhögtiden, pingsten och liknande helgdagar och religiösa bruk. Ty de som anser, att iakttagandet av söndagen med stöd av kyrkans auktoritet införts såsom något nödvändigt i stället för sabbaten, har orätt. Skriften har avskaffat sabbaten, inte kyrkan. Ty alla från Moses härstammande former kan underlåtas, sedan evangelium uppenbarats. Emedan det var nödvändigt att fastställa en bestämd dag, så att folket visste, när man skulle samlas till gudstjänst, syns likväl kyrkan för detta ändamål ha avsett söndagen, som tycks ha blivit föredragen just av den anledningen, att människorna så skulle få ett exempel på kristlig frihet och lära sig, att varken iakttagandet av sabbaten eller någon annan dag var nödvändig. (Augustana, art. 28, s. 87)
Men tio Guds bud kräver icke blott till det yttre borgerliga livet hörande gärningar, som förnuftet i någon mån kan fullgöra, utan även andra, som vida övergår förnuftets förmåga, nämligen att rätt frukta, älska och åkalla Gud, att vara rätt förvissad om att Gud hör vår bön och att förbida Guds hjälp i döden och i allehanda trångmål. (Apologin, s. 104)
Vid allt prisande av gärningarna och vid förkunnelsen av lagen må vi därför hålla fast vid den regeln, att lagen inte kan fullgöras utan Kristus. Så säger han själv: Mig förutan kan ni intet göra. Likaledes heter det, att det utan tro är omöjligt att täckas Gud. Ty det är i högsta grad visst och sant, att lagens lära inte vill upphäva evangeliet eller ta bort försonaren Kristus. … Ty den [lagen] anklagar alltid vårt samvete, då vi inte uppfyller lagen, och fördenskull flyr samvetet förskräckt lagens dom och straff. Ty lagen kommer alltid vrede åstad. Men då först fullgör vi lagen, när vi hör, att Gud för Kristi skull försonas med oss, ehuru vi inte kan tillfyllestgöra lagen. Då vi med denna tro omfattar medlaren Kristus, kommer hjärtat till frid och börjar älska Gud och fullgöra lagen samt vet, att det redan nu för medlaren Kristi skull behagar Gud, ehuru denna påbörjade laguppfyllelse är långt ifrån fullkomlig och högeligen oren. (Apologin, s. 149 f.)
Vi tror och bekänner, att dessa båda läror [lag och evangelium] alltid och intill världens slut skall flitigt, men med rätt åtskillnad, drivas i Guds kyrka. Genom lagens predikan och hotelser i Nya testamentets ämbete bör nämligen de obotfärdigas hjärtan förskräckas och föras till syndakännedom och bättring, men likväl inte så, att de fäller modet och förtvivlar, utan … så, att de genom det heliga evangeliets predikan om vår Herre Kristus åter skall få tröst och styrka av att Gud genom Kristus förlåter, dem som tror på evangelium, alla deras synder och för Kristi skull upptar dem till barn samt av idel nåd utan all deras förtjänst gör dem rättfärdiga och saliga. Detta dock inte så, att de missbrukar Guds nåd och syndar på nåden. Denna skillnad mellan lag och evangelium har Paulus grundligt och med kraft framhållit i 2 Kor. 3.
Dessa båda läror, lagens och evangeliets, skall sålunda inte sammanblandas med varandra, och åt den ena skall inte tillskrivas, vad som tillkommer den andra. (Konkordieformeln, s. 602)
alla villfarelser som i strid med Skriften t.ex. lär
– att det inte finns någon för alla tider giltig moral utan att var och en själv måste komma fram till vad som är rätt för honom eller henne (föränderlig, subjektiv moral),
– att vi måste hålla sabbatsbudet och andra lagar från Gamla förbundet,
– att det inför Gud räcker att man är en god och hederlig samhällsmedborgare (yttre laglydnad)
– att lagen är en frälsningsväg (fariseism och all sorts gärningslära),
– att lagen inte behöver förkunnas för kristna (antinomism).
|
BÖN
Kom, Helge Ande, Herre
Gud, (M. Luther) |