Vem är rättfärdig?

Vi har i dagens evangelium hört Jesus berätta liknelsen om farisén och publikanen i templet. Med den vill Jesus visa oss skillnaden mellan ”sann och falsk rättfärdighet”, vilket är denna söndags tema. Det handlar om den rättfärdighet som skänker oss ett rätt och gott förhållande till Gud och den som leder oss bort från Gud och slutar i evigt mörker.

Gud är helig och rättfärdig, och han har skapat oss till att vara heliga och rättfärdiga. Är vi inte det, kan vi inte umgås med Gud. Då är det en stor klyfta mellan oss och honom. Rättfärdighet är ett nyckelord i Skriften. Profeterna i GT och Jesus och apostlarna i NT predikade alla om rättfärdighet. Bara den rättfärdige, ”den som lever fullkomligt och handlar rättfärdigt”, får bo på Guds heliga berg (Ps. 15:1-2). Vi måste således vara rättfärdiga för att kunna leva med Gud, men hur blir vi det?

Låt oss se på de två männen i liknelsen och deras olika slag av rättfärdighet. Farisén bad till Gud och tackade honom. Det var bra. Det skall vi alla göra. Han tackade Gud för att han inte var en rånare, bedragare och äktenskapsbrytare, för att han inte hamnat i dåligt sällskap och spårat ur i livet som många andra. Har vi undgått det, så visst är det något att vara tacksam för. Farisén fastade, mer än vad som var föreskrivet, och han gav rikligt med kollekt till kyrkan. Det är inte fel att vissa tider fasta eller avstå från mat och annat för att bättre kunna koncentrera sig på Guds Ord, bön och andakt. Jesus fastade och kristna har gjort det i alla tider. Det borde vi kanske ägna oss åt mer än vad vi gör. Ofta har vi en omvänd fasta: vi avstår från bön och gudstjänst för att helt ägna oss åt annat. Och vad gäller kollekter och gåvor till kyrkan, så är de påbjudna av Gud både i GT och i NT. En församling dör ut om den inte får understöd av sina medlemmar. Farisén var en ärlig, hederlig och kyrksam person. I de avseenden som vi här nämnt är han rentav en förebild för oss kristna. Luther säger i Huspostillan, att de rätta helgonen kan använda samma slags ord i sin bön som farisén. Så vad var det egentligen för fel på hans rättfärdighet?

Publikanen då, hur var han? Han var raka motsatsen till farisén. Publikaner var tullmän som för romarnas räkning drev in avgifter av olika slag, t.ex. från dem som skulle sälja sina varor på torget. De betraktades som landsförrädare eftersom de stod i ockupationsmaktens tjänst. De var välbetalda och välmående, hade bra bostad, fina kläder och glänsande guldringar på sina fingrar. De skaffade sig extra förtjänster genom att ta ut för höga tullavgifter och stoppa överskottet i egen ficka. De var avskydda av folket och uteslutna ur den judiska kyrkans gemenskap. Ingen skulle komma på tanken att kalla dem rättfärdiga.

Om dessa två tempelbesökare säger Jesus det totalt oväntade och oerhörda, nämligen att publikanen i templet gick hem rättfärdig, men inte farisén. Därmed vänder Jesus upp och ner på alla våra mänskliga föreställningar om sann och falsk rättfärdighet. Den rakryggade fariséns till synes rättfärdiga liv gjorde honom inte rättfärdig, inte inför Gud. Men den av synder svårt nedtyngde publikanen gick hem från templet förklarad rättfärdig av Gud själv. Hur är det möjligt?

Den stora skillnaden mellan farisén och publikanen var deras olika tro. Sann eller falsk rättfärdighet handlar i första hand inte om vad vi säger och gör utan om vad vi tror, vad vi förtröstar på och bygger våra liv på. All rättfärdighet, såväl sann som falsk, har med tro att göra.

1. Fariséns falska tro gjorde honom inte rättfärdig

Lukas säger att Jesus berättade denna liknelse ”För några som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra”. De orden ger oss en fingervisning om var felet med honom låg. Felet låg inte i det yttre, inte i det han tackade Gud för, utan i hans hjärta, i hans tro.

I sitt inre ägnade han sig åt en jämförande studie av sig själv i förhållande till andra. Och den jämförelsen utföll till hans fördel. Det gav honom en känsla av tillfredsställelse. Han tyckte att han kunde stå rak inför Gud. I jämförelse med de dåligas mycket dåliga liv kände han sig klart kvalificerad för Guds rike. Ordet ”jag” återkommer ständigt, varje gång i samband med något han själv gjort, och varje gång slutar det med ett plus för honom. Han var inte som många andra och sannerligen inte ”som den där publikanen”. Lägg märke till att han – fast han står i templet inför helig Gud – inte har en enda synd att bekänna och be om förlåtelse för. Visst hade han synder, det förnekade han säkert inte, men de bekymrade honom inte. Hans synder var mycket små i jämförelse med andras och de uppvägdes gott och väl av hans förtjänster. Men det var just på den punkten hans tro spårat ur.

Det stora felet med honom var att han inte tagit till sig Guds Ord om synden, om syndafallet och det syndafördärv som efter fallet finns i varje människa. I Psaltaren står det: ”HERREN blickar ner från himlen på människors barn för att se om det finns någon förståndig, någon som söker Gud. Men alla har avfallit, alla är fördärvade. Ingen finns som gör det goda, inte en enda” (Ps. 14:2-3). Dessa och andra liknade ord i Skriften slank han undan. De gällde andra, de ogudaktiga, och till dem räknade han sig inte. För honom var det självklart, att om Gud kräver rättfärdighet av oss, att vi skall vara goda och heliga, så måste vi ju också kunna bli det. Det var hans tro och bergfasta övertygelse att han själv kunde bli rättfärdig, inte ensam men med Guds hjälp. Han tackar ju Gud för att han inte är som många andra, dvs. att han lyckats nå så långt på egna rättfärdighetens väg som han gjort.

Fariséns tro är inte på något sätt ovanlig. Det är än i dag den naturliga människans tro. I fråga om rättfärdighet inför Gud tänker alla människor spontant på gärningar, att vara en ärlig, hederlig, omtänksam och god människa. Det är vår medfödda religion, men den är falsk och har sin rot i syndafallets högmod. Detta högmod besmittar allt vad vi tänker och gör. Vi är alltid ute efter att upphöja oss själva, bli uppskattade, prisade, ihågkomna och älskade för vad vi är och gör. Vi har alltid orena motiv. Allt är infekterat av högmod, äregirighet och egoism som effektivt hindrar oss från att bli rättfärdiga inför Gud. Därför är det sant som aposteln Paulus säger: ”Genom laggärningar blir ingen människa rättfärdig” (Gal. 2:16). Det är mycket svårt att acceptera att ingenting av vad vi gör eller är duger som rättfärdighet inför Gud. Men det är denna falska och vilseledande tro som Gud måste ta ifrån oss för att kunna visa oss sin väg. Jesus säger: ”Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad.”

Jesus berättade om farisén i templet för att visa honom och oss alla, att alla former av egenrättfärdighet är ett enda stort självbedrägeri, byggd på en grundfalsk tro. Det är ett bygge som måste raseras och krossas. I Guds ögon var farisén med alla sina gärningar inte alls rättfärdig, utan djupt orättfärdig, rentav värre än de där andra som han så föraktfullt såg ner på. Varför? Därför att han trodde fel om synden och dess makt i hans liv, han trodde fel om sin egen förmåga och han trodde fel om Gud, när han tänkte att Gud såg på honom med välbehag. I själva verket fyllde hans rättfärdighet Gud med avsky. Fariséns tro gör ingen människa rättfärdig. Det är liknelsens första budskap. Det andra är detta:

2. Publikanens tro gjorde honom rättfärdig

En sak står genast klar när vi ser honom i templet. Där, inför Guds ansikte, har han ingen tro på sig själv. Redan hans kroppsspråk och intagna plats långt bak i templet vittnar om det. Där nere står han ihopsjunken, vågar inte ens lyfta sina ögon mot himmelen. Han slår sig för sitt bröst, med sorg och förtvivlan och förbannar sig själv och sitt liv. Ingen egen rättfärdighet, inget gott och fint har han att visa upp inför Gud. Inte ens denna ånger och förtvivlan visar han upp som något förtjänstfullt. Det enda som hörs från honom är en kvidande bön: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.” Han söker nåd hos Gud – det är det enda.

Denne publikan hade sett sanningen om sig själv. Han hade sett den och bävade för Guds dom över sitt liv. Ändå finner vi honom i templet: han flydde inte bort från Gud utan sökte sig till hans hus. Vad är det som får honom att göra det? Det är att han vet mer om Gud än att han är en Gud som bara dömer strängt och rättvist. Han vet att templets Gud är också är en Gud som försonar synder och förlåter syndare. All verksamhet i templet syftade ytterst till att dess besökare skulle tro det. Det är mot den bakgrunden han ber: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.”

Från sitt tidigare liv då han brukade gå i templet visste han något om templets Gud, något som flera av de flitiga tempelbesökarna hade tappat bort. Han visste att Gud var nådig mot syndare i nöd. Det fick honom att ta steget över tröskeln in i templet.

I templet som Salomo lät bygga fanns längst fram, bakom ett stort och vackert broderat draperi, det allra heligaste, platsen där arken stod som bl.a. innehöll lagtavlorna med Guds krav på rättfärdighet. Locket, som var av rent guld, kallades för ”nådastolen” (2 Mos. 25:17). På den brukade översteprästen en gång om året stänka offerblod till försoning för folkets synder mot Guds bud. Den blodbestänkta nådastolen var en förebild till Kristus. När han kom gick han en gång för alla in i det allra heligaste, ”inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod och vann en evig återlösning” (Hebr. 9:12). Publikanens bön är en bön inför nådastolen, en tro på nådastolens nåd. Paulus säger: ”Honom (Kristus) har Gud, genom hans blod, ställt fram som en nådastol, att tas emot genom tron” (Rom. 3:25). Redan före Jesus död och uppståndelse kunde publikanen likt alla troende i Gamla förbundet få del av den nåd som strömmar fram ur Kristi försoning.

När templet invigdes, bad Salomo en lång och gripande invigningsbön. Gång på gång bad han om att templet skulle få bli en plats i Israel, där man fick ropa till Gud, när man var i nöd, särskilt i syndens nöd. ”Och när du hör, så må du förlåta”, bad Salomo (2 Krön. 6:21). De orden kommer i olika vändingar igen gång på gång som ett omkväde i Salomos invigningsbön. De visar att försoning och förlåtelse från Gud var det allra heligaste i templet. Nåden var templets djupaste och största budskap. Det hade publikanen förstått och det tog han fasta på. Därför gick han dit och bad den stora bön Gud ville höra i sitt heliga tempel: ”Gud, var nådig mot mig, syndare.”

Publikanen nalkades således Gud på ett helt annat sätt än farisén. På publikanen uppfylldes Jesu ord: ”den som ödmjukar sig skall bli upphöjd”. Ödmjukheten låg inte in de yttre ödmjuka åthävorna, i sådant som alla fromt kan visa upp, utan ödmjukheten låg i hans uppriktiga syndabekännelse, den som lagen och Guds dom skapat i hans hjärta. Han kom med tomma händer, utan något att skryta med. Och i hans tomma händer lades den enda rättfärdighet som gäller inför Gud: nämligen syndernas förlåtelse för Kristi skull, honom som nådastolen förebildade. Så gick han hem fri och glad, förklarad ren och rättfärdig, upprättad och upphöjd av Gud själv. Det var en helt annan publikan än den hopsjunkne stackare som tidigare suttit längst bak i templet. Nu hade hans oroliga hjärta fått frid och funnit en bergfast, säker grundval för sitt liv med Gud.

Så lär oss Jesus genom denna liknelse vilken den sanna rättfärdigheten är, den som gäller inför Gud och gör oss evigt saliga. Aposteln Paulus säger. ”Nu har utan lagen en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarade, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus” (Rom. 3:21-22). Denna rättfärdighet från Gud kommer inte från oss, utan från en annan, från Jesus som dog i syndares ställe och vann dem en evig rättfärdighet. Och denna nåd kommer till oss inte inifrån utan utifrån genom nådens medel, vår nådastol där Gud förlåter och rättfärdiggör syndare av nåd för Kristi skull för att vi fast och visst skall tro det.

Så återstår då den stora frågan:

3. Vilken rättfärdighet äger jag – fariséns eller publikanens?

Det är den fråga var och en av oss bör ställa oss efter att ha lyssnat till Jesu liknelse i dag. Varför behöver även vi som går i kyrkan ställa oss den frågan gång på gång? Därför att den sanna rättfärdigheten aldrig är historia, något passerat, något vi en gång hört och sedan kan. Vi har förfärligt lätt för fariséns tro på sig själv och sina förtjänster. Hur kommer det sig annars att vi, när det går bra för oss och övervinner onda impulser och gör det som är rätt, tror att Gud älskar oss och att vi står under hans välbehag, men när det går dåligt, när vi faller i synd eller drabbas av motgångar, då börjar vi genast misströsta om allt och tänker att Gud är emot oss och tror att för oss finns ingen nådastol? Beror det inte på att vi har något av denne farisé i oss? Visst är det så! Vi har en gammal människa inom oss som tror precis som farisén, att allt rättfärdigheten inför Gud till sist hänger på något i oss, vad vi är och vad vi gör? Så sticker ständigt på nytt egenrättfärdighetens fula tryne upp också hos en kristen. Därför är sann och falsk rättfärdighet ett ämne som aldrig blir inaktuellt, aldrig något som vi kan en gång för alla. Därför behöver vi gång på gång spegla oss i dagens liknelse. Vi behöver i kyrkan ständigt på nytt i kyrkan få det rena evangeliet den om den sanna rättfärdigheten från Gud som vi i Kristus får helt och fullt. Så väcks publikanens tro till liv hos oss, och så hålls den vid liv och segrar över fariséns tro. Denna kamp mellan sann och falsk rättfärdighet kommer ingen kristen undan.

Jesus sade: ”Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” Må Guds Ande nu skriva in de orden i våra hjärtan och ge oss nåd att alltid finna publikanens väg till sann rättfärdighet och hålla oss kvar på den vägen. Amen.

S Bergman

[^]