Kallelsen till Guds måltid

Predikotexten idag hörde vi från altaret. Som överskriften i vår evangeliebok säger, handlar den om kallelsen till Guds rike. När Gud kallar till sitt rike kallar han till en måltid. Vi säger därför för det första:

Gud anordnar en måltid

Vår text är från Lukas fjortonde kapitel. Situationen är den att Jesus är måltidsgäst hos en av de ledande fariseerna. Jesus undervisar om flera saker med anledning av denna middag: om att vi inte ska vräka oss fram och sätta oss på en för fin plats, utan vara ödmjuka, om att vi ska bjuda fattiga människor och vara generösa och till sist om husbonden och den stora middagen, som alltså är vår text.

Det är ingen slump att Jesus undervisar i samband med en middag. Måltidstemat finns hos alla de fyra evangelisterna. Bland dem framhåller särskilt Lukas hur Jesus åt med människorna. Lukasevangeliet redogör för fyra måltider som inte återfinns i något av de andra evangelierna, och detta är en av dem. Det betyder inte att Lukas lär annorlunda än de andra evangelisterna, utan att han särskilt belyser en viss aspekt. Det finns ingen motsättning mellan Lukas och de andra tre, utan de lär samma sak fast på litet olika vis. Så finns det till exempel en litet annorlunda version av den här berättelsen om gästabudet hos Matteus. Hos Matteus är det en kung som bjuder in till bröllop för sin son, men hos Lukas är det en husägare, en husbonde som reder till fest. Jesus undervisade ju om Guds rike i mer än två år när han gick här på jorden, apostlarna hade ett överflöd av berättelser från Jesu mun ur vilket de valde när evangelierna skrevs. Det är helt naturligt att två berättelser liknar varandra, det är två olika berättelser, som har vissa likheter, men är berättade vid olika tillfällen.

Måltiden är central för alla människor. Alla måste äta, det är något vi människor har gemensamt oavsett vilken tid, världsdel eller kultur vi lever i. Det är därför inte konstigt att Jesus undervisar om Guds rike i samband med måltider. Måltiden är något grundläggande i tillvaron.

Men måltider är mer än något grundläggande i tillvaron som alla människor känner till och möter regelbundet. Att äta tillsammans är gemenskap.

När Jesus undervisar om måltider så undervisar han om samhörighet. Genom att äta med alla slags människor, även med publikaner och syndare, undervisade han om gemenskap. Inte bara mellan människor, utan gemenskap och samhörighet med Gud, helt enkelt om Guds rike.

Människorna på Jesu tid hade inga problem att förstå detta. Kapitlet efter vår text börjar så här: Alla publikaner och syndare höll sig nära intill Jesus för att höra honom.Men fariseerna och de skriftlärda kritiserade honom ständigt och sade: "Den mannen tar emot syndare och äter tillsammans med dem." (Luk. 15:1-2)

Och Gamla Testamentet har också många ställen som visar hur viktig måltidsgemenskapen var. Ett ställe är det där vi hör om hur Jakob flydde från sin morbror Laban. Jakob hade ju arbetat i tjugo år hos Laban borta i Haran i Mesopotamien, men flydde hem till Kanaans land när Laban och hans söner blev fientliga mot honom. Efter sju dagar hann Laban ikapp Jakob, och de grälade först, men försonades sedan och slöt ett förbund. Som tecken på detta förbund reste de ett röse, och Jakob svor en ed vid Gud. Och så står det: Sedan offrade Jakob slaktoffer på berget och bjöd in sina släktingar till en måltid. (1 Mos. 31:54)

Så när husbonden i vår text bjuder in till en stor middag, δεῖπνον μέγα som det står i grundtexten, är det Gud som anordnar en festmåltid eftersom han vill ha gemenskap med oss människor. Han sluter ett förbund med oss. Gud räddar oss från helvetets eld inte bara för att vi ska slippa pinan, utan också för att han vill vara med oss och han vill vara i oss, i innerlig gemenskap.

Det är därför vi har fått nattvarden. Nattvarden är Guds stora middag. Att vara gäst vid nattvarden är att vara gäst hos Gud. Just före vår text säger en av gästerna några ord till Jesus. Dagens text är Jesu svar till denne man. Gästen sade: Salig är den som får bli bordsgäst i Guds rike. Och Jesus svarar och förklarar hur det är med Guds rike, om hur det är med att bli inbjuden till Gud.

Vi tänker kanske inte alltid på att nattvarden är en måltid, utan tänker på den som en ceremoni. Och visst är det en ceremoni, en speciell handling, en rit. Men ordet nattvard betyder faktiskt nattmåltid, aftonmåltid. Fast vi använder nästan inte längre ordet vard, som betyder måltid. Det händer att vi säger kvällsvard, men det är litet ålderdomligt.

På engelska är det lättare att förstå vad nattvarden är. Engelsmännen har liksom vi flera uttryck för nattvarden, och ett vanligt är The Lord’s Supper, Herrens kvällsmat. Ett annat uttryck är Communion, som betyder gemenskap. Vi kan ju också säga kommunion, men på svenska betyder det ordet inte gemenskap, tyvärr. Men tänk på det, nästa gång du hör ordet kommunion, att det betyder gemenskap.

Vem får då komma till Guds måltid? Vi säger för det andra

Gud bjuder in när allt är redo

När vi människor börjar fundera över hur vi ska få komma till Gud, tänker vi att vi ska se till att vi gör oss förtjänta av att få komma. Men när husbonden skickar ut sin tjänare till de inbjudna säger denne: Kom, nu är allt färdigt. Att bli inbjudna till Guds fest är inte något vi först har gjort oss värdiga för. Han tillreder allt. Gud är den som står för hela kalaset. Han betalar alltihop. Att gå på middag hos Gud är inte att gå till restaurangen och sedan hjälps vi åt att betala notan. Det finns de som säger: Om du bara betalar vad du kan, så betalar Gud resten. Kanske har du bara en krona eller tjugofem öre, det gör inget, Gud betalar det återstående. Allt som behövs att du avgör dig för Gud, så ordnar Gud allt det andra.

Men Gud betalar inte resten. Bort det! Så är det inte! Gud betalar allt! Det är inget knytkalas. När Gud bjuder in oss människor, då är allt färdigt. Eller som det står i 1917 års bibelöversättning: Kommen, ty nu är allt redo.

Vad är det som är färdigt? Vad är det som serveras? Jo, det är Kristi förtjänst som bjuds. Jesus dog på korset för att vi skulle få syndernas förlåtelse. Han var lydig i allt för att vi skulle få hans förtjänst, frälsning och rättfärdighet. I Guds måltid får vi liv och gemenskap med Honom.

Vi kan inte genom vår omvändelse eller vår vilja eller med våra böner eller goda gärningar bidra med någonting till frälsningen och rättfärdiggörelsen. Därför finns det orsak att ropa ut: Kom, ty nu är allt redo! Kom och ät och drick!

Eller som Gud sade till sitt folk genom profeten Jesaja:

Hör på, alla ni som törstar, kom hit till vattnet,
och ni som inte har pengar,
    kom hit och köp säd och ät.
Ja, kom hit och köp säd utan pengar
    och för intet både vin och mjölk.
Varför ger ni ut pengar för det som inte är bröd,
era inkomster för det som inte kan mätta?
Hör på mig, så skall ni få äta gott
    och njuta av utsökt mat.
Böj ert öra hit och kom till mig!
    Hör, så får er själ leva!
Jag vill sluta med er ett evigt förbund:
Ni skall få den trofasta nåd som jag lovade David.(Jes. 55:1-3)

Hur går det då när Guds tjänare går ut med kallelsen till Guds rike? Det för oss över till den tredje avdelningen, och vi säger:

Människorna ursäktar sig och avböjer Guds kallelse

Det gick inte så bra för tjänaren. De inbjudna ville inte komma. De ursäktade sig och kom med undanflykter. Den förste sade till honom: Jag har köpt en åker och måste gå ut och se på den. Jag hoppas du ursäktar. En annan sade: Jag har köpt fem par oxar och är på väg att se vad de duger till. Jag hoppas du ursäktar.Ännu en annan sade: Jag har gift mig, och därför kan jag inte komma.

Detta är bara undanflykter. Vem köper en bil utan att ha provkört den först, innan han köper den? Och vad hindrar att ta med sin hustru till den stora festen? Det fanns ju massor av platser över. Nej, det är uppenbart att detta var svepskäl. Sanningen var att de inte ville komma. De ville hellre vara med sina ägodelar och sin hustru. Det var det som var problemet.

Och så är det än idag. Människorna vill inte komma till Gud. Guds tjänare går ut med inbjudan, med ingen vill komma. Vi ska inte bli förvånade om det är så. Vilket är problemet idag? Kanske är det fortfarande detsamma, människor vill vara med sina prylar och sina kompisar. Vem bryr sig om Gud? Den materiella världen ser ut att vara mycket mera lockande.

Men hur kan det egentligen komma sig att människorna inte vill ha Guds godhet? Vem vill inte ha Gud till sin vän? Vem vill inte leva i förlåtelse och kärlek? Detta kan verka närmast ofattbart.

Men svaret är på sitt vis enkelt: Synden förblindar människor. Djävulen håller dem i sitt grepp. Han lurar dem att de är lyckligare utan Gud. Eller som Sankt Johannes säger: Ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas. (Joh 3:19f.)

Vad blir följden av detta? Sätter sig husbonden och låter sig nöja med att det finns en trovärdig förklaring? Nej. Han låter sig inte nedslås. Han tröttnar inte. Han söker ständigt. Därför säger vi för det fjärde och sista:

Guds kallelse går vidare

Guds kallelse går vidare. Gud slår sig inte till ro med att människorna inte ville komma till honom och hans gästabud. Gud söker hela tiden nya människor. De som tackar nej, de blir utanför Guds rike. Men ordet går vidare. Guds tjänare får gå ut igen och bjuda in andra. De duktiga och de rika, de som förtröstade på sig själva, de ville inte komma. Nu går budet vidare till de fattiga, sjuka och blinda. Ty ännu finns det plats.

Och så kommer det vara till tidens slut. Så länge världen består ska Guds tjänare gå ut och bjuda in till Guds gästabud. Det finns många rätter på bordet: Att få leva i frid och gemenskap med Gud. Att få leva i syndernas förlåtelse och helgelse. Att få leva i renhet och sanning. Att få leva varje dag av Guds Ord och Guds välsignelse. Att få leva i Guds nåd och kärlek.

Guds tjänare, det är förvisso prästen. Men det är också på sitt vis varje kristen. Vi har alla av vår husbonde fått uppdraget att gå ut i världen för att ge vidare kallelsen till Guds måltid och rike.

Och det viktigaste är då förstås att vi själva först tar vara på kallelsen. Och därför är vi samlade här idag, för att möta Gud i hans heliga måltid. Vi är inbjudna till den stora middagen, den stora måltiden. Det är Guds måltid, han dukar själv sitt bord. Gud den allsmäktige kommer till oss och förenar sig med oss och uppfyller oss. Herren Jesus är själv närvarande i prästen och säger genom honom: Detta är min kropp som blir utgiven för er. Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod, som blir utgjutet för många till syndernas förlåtelse. Gör detta till min åminnelse. Amen.

J Fjellander

[^]