LITURGI OCH EVANGELISATION
I TJÄNST HOS MYSTERIA DEI

av pastor John T. Pless

(Bitr. professor i Pastoral Ministry & Missions vid Concordia Theological Seminary, Fort Wayne, Indiana, USA.
Översatt från engelskan av Staffan Bergman och publicerat här med benäget tillstånd av prof. Pless.)

För närvarande finns det förmodligen ingen fråga inom Missourisynoden (Lutheran Church – Missouri Synod, LCMS) som diskuteras så mycket som den om liturgins plats – och särskilt då dess förhållande till kyrkans numerära framgång eller tillbakagång. I den vitt spridda projektrapporten ”Church Membership Initiative” menar Alan Klaas och Cheryl Brown att om kyrkorna skall få se någon ökning i ”mission, ämbetsutövning och medlemskap”, så måste de erbjuda ett varierat utbud av gudstjänstformer. Klaas och Brown försöker belysa sin ståndpunkt genom att berätta historien om Georg. Georg är en sextio år gammal man som sitter och klagar över att hans son vägrar att ta med hans tolvåriga sonson till söndagsskolan och kyrkan. Under berättelsens gång inflikas projektets slutsatser om gudstjänstfirande. Georg tar åter till orda. Nu talar han om värdet av den historiska liturgin. Klaas och Brown informerar oss då om att ”Georg kom till insikt om att han höll på att begränsa sitt barnbarns möjligheter att få andlig näring”(1) genom att insistera på att hans församling bibehöll historiskt lutherska former för gudsdyrkan. Det förutsätts att skälet till att Georgs son och sonson håller sig borta från kyrkan är att de inte tycker om de traditionella gudstjänstformerna eller är trötta på dem.

Denna propaganda utgår från att problemet ligger i liturgin och inte i djävulen, världen och människans kött. Den rådande tendensen är att lokalisera sjukdomen till liturgin snarare än till syndaren och sedan gå vidare med att ändra liturgin snarare än att förändra syndaren. Denna tendens har uppmuntrats av företrädare för Church Growth Movement (kyrkotillväxtrörelsen) som primärt är sociologiskt och inte teologiskt orienterad. Denna uppsats skall försöka att ge en teologisk analys av förhållandet mellan liturgi och evangelisation.(2)

1.

Evangelisation syftar till syndarens omvändelse och hans inlemmande i Kristi kropp genom det heliga dopet och mottagandet av Herrens kropp och blod i den heliga nattvarden. Den syftar inte till att rekrytera folk att bli medlemmar i en frivillig religiös organisation.

Enkelt uttryckt: evangelisation har att göra med omvändelse, inte med rekrytering. Med andra ord är målet med kyrkans evangeliska proklamation inte att övertala den icke troende att ansluta sig, utan att föra honom till doplivets död och uppståndelse. Det är inte kyrkans uppgift att förleda, manipulera eller tvinga icke troende till deltagande. S:t Paulus uttrycker det bra i 2 Kor. 4:2: ”Vi har avsagt oss allt hemligt och skamligt och använder inga knep. Vi förfalskar inte Guds ord utan lägger öppet fram sanningen och anbefaller oss själva inför Gud åt varje människas samvete.”

Det första lutheraner bör göra är att återta evangelisationen från de amerikanska evangelikalerna. Den samlade amerikansk-evangelikala erfarenheten har blivit det främsta evangelisationsparadigmet för lutheraner i Nordamerika. Åren efter andra världskriget fick vi se en utveckling av evangelisationsprogram bland amerikanska lutheraner. För det mesta försökte man ”lutheranisera” program som i grunden var främmande för vår egen teologiska grundsyn. Man menade att det med några få justeringar gick att rensa ut synergistiska inslag och komplettera med sakramentsteologi och så få program, formade av arminianism eller reformert teologi, att bli användbara för lutheraner.

Men man missade två saker. För det första är den teologiska karaktären i program som ”The Four Spiritual Laws” (De fyra andliga principerna), utvecklad av Campus Crusade och D. James Kennedys Evangelism Explosion, sådan att den teologiska helhetssynen inte ändras av att några få stötande utsagor tas bort. Den bygger på premissen att det är möjligt för syndfulla människor att fatta beslut om sin frälsning. Den har också en inriktning som saknar sakramentalt fokus, dvs. evangelikalismen förstår inte att Gud använder skapade ting som medel för att skänka frälsningen. För det andra blir evangelisationen reducerad till ett program. Snarare än att se evangelisation som de troendes förkunnelse av Guds lag och evangelium i sina olika kallelser i världen, har evangelisation i ökad utsträckning blivit liktydig med utbildning i vissa tekniker.

Bilden blev ännu mer komplicerad under det tidiga 1970-talet, då LCMS drogs in i en strid om Bibeln. När den historisk-kritiska metoden gjorde sitt intåg i LCMS, koncentrerades kontroversen kring frågor om bibeltextens auktoritet, inspiration och ofelbarhet.(3) När LCMS kom ut ur denna svåra konflikt syntes många inom synoden ha dragits till andra som hade en hög uppfattning om Skriften. Man kände ett släktskap med dem som bekände sig till Skriftens ofelbarhet, visade iver att nå ut med verklig mission och inte bara sociala insatser och hade ett engagemang för traditionella moraliska värderingar. För många verkade det naturligt att LCMS skulle se på samfund som Southern Baptists och Assemblies of God som förebilder i evangelisationsarbete och institut som Fuller och Trinity i Deerfield i Illinois, som modeller för missionsutbildning.

Men släktskapet var mer som till avlägsna kusiner, inte till bröder och systrar. Även om konfessionell lutherdom och evangelikalism båda ger uttryck för en hög uppfattning om Skriftens inspiration och ofelbarhet, har de i grunden olika syn på Bibeln. För lutherdomen ligger tonvikten på Bibeln i dess förhållande till Jesus Kristus. Hela Skriften vittnar om honom. Den är en evangelisk bok. Den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium är av avgörande betydelse för ett fruktbart bruk av den heliga texten. Jesu ord är ”Ande och liv” (Joh. 6:63), inte andliga principer eller lösa sanningar. Skriften är således inte en beskrivning av Guds gärningar för länge sedan och långt borta, utan det medel varigenom Herren skänker oss sitt evangelium. Gud själv handlar genom sitt Ord för att skapa och uppehålla den frälsande tron. I lutherdomen kommer Ordet till oss utifrån (extra nos) och drar oss ut från oss själva in i Kristus.

Evangelikalismen ser inte Skriftens auktoritet i termer av dess kraft och verkan utan som den gudomliga uppenbarelsekälla för sanningen från vilken principer och begrepp kan utvinnas. Bibeln blir således ”hur man gör” boken för det kristna livet. För Luther och bekännelseskrifterna är Bibeln boken som proklamerar Kristus Jesus och därigenom förmedlar den frälsning som han har vunnit åt oss. För evangelikalerna är Bibeln boken som talar om för oss vad vi måste göra för att bli frälsta och leva det kristna livet. Om vi menar att konfessionella lutheraner och konservativa protestanter har samma förståelse av Skriftens funktion därför att de uttrycker sig på ett likartat sätt beträffande dess ofelbarhet, så kommer vi misslyckas med att se den djupa skillnad som råder mellan dessa två i frågor som synd, nåd, tro, rättfärdiggörelse, helgelse, sakramenten, det heliga prästämbetet och läran om kyrkan.

Ändå har dessa skillnader ofta förbisetts i ängslig iver att bygga upp användbara strategier för evangelisation. Men frågan måste ställas: ”Vad händer med själva evangeliet?” Lutheraner behöver återerövra evangelisationen. En luthersk teologi om evangelisation är inte inriktad på rekrytering och avgörelser utan på omvändelse. Gud ensam verkar denna omvändelse, och han gör det genom sitt ord och dopet.

2.

Gudstjänsten är själva hjärtat i kyrkans existens och är källan och målet för genuin evangelisation.

Gud är enligt luthersk teologi subjekt, inte objekt i den liturgiska handlingen. Lutheran Worship (LCMS:s psalmbok) betonar detta tema genom att använda beteckningen ”gudstjänst” (Gottesdienst) för Ordets och sakramentets tjänst. Och i förordet sägs det:

Rytmen i vår tillbedjan är från honom till oss, och sedan från oss tillbaka till honom. Han ger sina gåvor, och tillsammans tar vi emot och upphöjer dem.(4)

Före Vaticanum II hävdade den romersk katolska kyrkan att liturgin tillhörde prästen som var vigd till att offra mässoffret. Vaticanum II gav liturgin till lekmännen. Nu blev liturgin ”folkets gärning”. På båda sidor om Vaticanum II rör sig trafiken i samma riktning: från kyrkan till Herren. Så också med de reformerta och arminianska kyrkorna; liturgin är den kristnes lydiga upphöjande av den Högstes majestät. Den anglikanska mystikern Evelyn Underhill definierar denna dyrkan som den skapade människans svar till den Evige. Sören Kierkegaard liknade tillbedjan vid en teater, där Gud är auditoriet, de församlade kristna skådespelarna och prästerna sufflörerna.

De lutherska bekännelseskrifterna, å andra sidan, ser liturgin som gudstjänst. Liturgin definieras av Herren som kom inte för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. I Luk. 22:24-27 vänder sig vår Herre till sina lärjungar, som höll på att diskutera om vem som var störst i Guds rike, och säger: ”Vem är störst: den som ligger till bords eller den som tjänar? Är det inte den som ligger till bords? Och ändå är jag här mitt ibland er som en tjänare” (v. 27). I gudstjänsten är Jesus fortfarande bland oss som den som tjänar. Han är liturgen som betjänar oss med sina gåvor.

Apologin fångar upp detta tema i artikel XXIV och hävdar att liturgin är Herrens offentliga tjänst åt folket och att ”uttrycket liturgi passar väl till denna tjänst” (SKB. s. 283). Den är källan som Guds folk får livets vatten ifrån. Den är bordet där vi närs av Gud, som är kocken, hovmästaren och måltiden, för att parafrasera Luther. Marquart skriver: ”Denna bifokala liturgiska struktur av predikan och sakrament utgör hjärtat och kärnan i all nytestamentlig tillbedjan och är därför ett vitalt centrum eller samlingspunkten för kyrkans offentliga samlingar (1 Kor. 10:17, 11:20, 33).”(5)

Vi förs in i gudstjänstlivet genom dopet. Gudstjänsten är de döptas liturgi. Detta påminns vi om när högmässan börjar med orden från dopet: ”I Faderns, Sonen och den Helige Andes namn.” Där samlar Fadern sina barn kring sitt bord. Himmel och jord förenas, när brudgummen talar kärlekens ord till sin brud och ger henne gåvor att tas emot i tro. Där förkunnar kallade och vigda Ordets tjänare ”inte med ord som mänsklig visdom lär utan med ord som Anden lär” (1 Kor. 2:13). Dessa ord kan inte tas emot av den naturliga människan för ”det är en dårskap för henne”, säger aposteln Paulus (1 Kor. 2:14).

Eftersom gudstjänsten har att göra med Guds mysterier är den inte omedelbart transparant för den icke troende, ja, han kan inte förstå den. Det är här som en del föreslår att man gör liturgin mer begriplig för besökaren, mer användarvänlig. Om detta betyder att vi skall använda översättningar på vårt eget modersmål i en form som är att följa, så är det gott och väl. Men alltför ofta betyder det något helt annat. Det slutar med att vi byter ut klara, kraftfulla, bibliska texter som är katolska i ordets rätta bemärkelse mot texter som är luddiga, tunna, obibliska och sekteriska. Vi hamnar i syndabekännelser som klagar snarare än bekänner, i avlösningar med allmänna och lättsinniga utsagor om Gud som inte löser från synd och i välsignelser som inte välsignar. Allt sker, naturligtvis, i evangelisationens namn.

Följande ”syndabekännelse” har hämtats från ett nyhetsblad i en LCMS-församling i Kalifornien:

Vi går in i oss själva med en lampa och söker det onda vi har tänkt eller gjort – inte för att skära bort det som en främmande växt, utan snarare för att finna den heliga gnistan i det. Vi börjar inte med att förkasta det onda utan med att erkänna det som något vi tänkte göra. Detta är det enda sätt på vilket vi kan uppriktigt resa oss upp och försona det.

Vi tappar humöret därför att vi vill att saker och ting skall bli bättre med detsamma. Vi ser med begär i blicken för att vi har glömt hur man älskar dem vi vill älska. Vi samlar materiella rikedomar på hög för att vi tror att de kommer att hjälpa oss att leva mer helt. Vi vänder dövörat till, för vi fruktar att lyssnandets plåga kommer att döda oss. Vi slösar bort tid, för vi är inte säkra på hur man går in i en levande relation. Vi till och med tolererar ett samhälle som mördar, därför vi är övertygade om att det är det bästa sättet att spara fler liv. I botten på ett sådant beteende finns något som en gång var heligt. Och under tider av helighet, gemenskap och ljus kryper våra individuella och kollektiva perversioner upp ur källaren, och ber att få bli helade, befriade och återlösta.

”Bekännelsen” följs av denna ”absolution”:

Vi förkastar inte bara det onda som vi gjort och lovar på allvar att aldrig göra det i gen – det är enkelt (det gör vi jämt). Helande, helhet och försoning kommer till stånd när vi tar det onda vi tänkt och gjort tillbaka in i oss själva som våra egna medvetna skapelser. Vi vårdar dem som länge landsförvisade barn som äntligen får komma hem igen. Och därigenom förvandlar vi dem och oss själva. När vi bekänner, så slår vi inte oss själva, vi håller om oss själva. Och än mer: vi är själva omslutna. Gud håller om oss inte för att vi är goda utan för att vi bekänner. Gud håller om oss för att vi finns. Gud håller om oss för att vi skall ha mod att hålla om oss själva sådana vi är och lära oss att hålla om andra sådana de är. Må Guds frid nu omsluta er.

En annan bekännelse med efterföljande absolution (även den från en LCMS-församling) är uppsatt utifrån kategorierna svaghet och kraft snarare än synd och nåd:

Starke Gud, vi bekänner vår brist på styrka. Vi känner oss ibland hjälplösa, ensamma och svaga. Vi ser att varje gång vi försöker göra allt själva, så misslyckas vi. Vi erkänner att vi behöver din kraft. Vi är beroende av dig för att kunna göra allt som är nödvändigt i våra liv. Vi vill att din kraft skall bli vår, så att vi kan stå starka i vår värld. Ge oss din kraft att möta döden med hopp. Giv oss din kraft att leva livet med glädje.

Den Gud som vi dyrkar är en stor Gud! I skapelsen ser vi en glimt av Guds makt och majestät. I Guds Son ser vi den yttersta kärleken till oss i aktion. I den Helige Ande ser vi en fortgående uppmuntran och kraft att leva varje dag. Vår Gud är en stor Gud! Jesus har förlåtit oss våra synder och skapat ett rätt förhållande mellan oss. Gud har givit oss alla nödvändiga gåvor för att göra vad en troende skall göra. Lovad vare Gud för kraften och kärleken.

Vad är poängen med denna utflykt i den liturgiska skymningszonen? I namn av liturgisk kreativitet och evangeliserande effektivitet har försök gjorts att skapa mer begripliga och relevanta texter, men vad vi fått är en syndabekännelse och absolution med rötter i Babylon och en annan som förväxlar svaghet med synd och hänvisar oss till Guds storhet snarare än till hans kors.

Vi är inte engagerade i försvar för liturgi som vårdare av ett konstgalleri. Vi är angelägna om att vidmakthålla liturgin för det frälsande evangeliets klarhets skull. I den meningen är gudstjänsten källan till genuin evangelisation. Vi kan inte hålla med Walter Kallestad(6) när han säger att evangelisatoriska omsorger måste forma gudsdyrkan. Det är precis tvärtom. Gud söker dem som vill tillbedja i ande och sanning. Autentisk evangelisation förbereder folk för en sådan tillbedjan.

3.

Om vi inte skall ”gifta oss med tidsandan” och bli betydelselösa, så måste vi ständigt vara på vakt mot tendensen att ställa liturgi och evangelisation under relevansens måttstock. Det var den anglikanske domprosten Inge som sade att ”den som gifter sig med tidsandan blir snart änkling”. Slagordet har blivit ”relevans”. Vad är normerna för denna relevans? Vem bestämmer vad som är relevant eller irrelevant? Är det inte djup arrogans, eller till och med ren hädelse, att tro att vi måste göra den levande Herrens ord relevant? Är det inte relevant redan av det skälet att det är Guds Ord?

I samtalen om relevans i kyrkan, särkilt i kyrkans liturgiska liv, måste vi hålla flera saker i minnet. Först ett citat från Simon Weil: ”För att alltid vara relevant, måste du säga saker som är eviga.”(7) Ett av de stora värdena med liturgin är att den konstant påminner oss om att använda Robert Schaibleys ord, att ”vi är de nya barnen på det kyrkliga bygget”.(8) Vi är en del av något mycket bredare och djupare än den lilla bit av historien som vi nu befinner oss i. I liturgin förenas vi med patriarker, profeter, psalmister, med apostlar, evangelister, martyrer, bekännare och helgon från alla tider… ja, med änglar, ärkeänglar och hela den himmelska härskaran. När liturgin är bärare av Guds Ord, håller den oss relevanta genom att låta det eviga ljuda i våra öron.

Vidare, en observation av C. S. Lewis om ödmjukhet inför liturgin. Han skriver: ”En av fördelarna med att ha en skriven och tryckt gudstjänstordning är att den gör det möjligt att se när folks känslor och tankar har förändrats. När vi börjar tycka att orden i vår gudstjänst är svåra att instämma i, så är det naturligtvis ett tecken på att vi inte känner för dessa saker på samma sätt som våra förfäder. Många har, som en spontan reaktion på det, ett enkelt botemedel: ”Nåväl, då ändrar vi orden!” – vilket hade varit vettigt om man visste att vi har rätt och våra förfäder fel. Det är alltid mödan värt att försöka finna ut vem det är som har fel.”(9) Det kan hända att ett sådant allvarligt försök visar att våra förfäder när allt kommer omkring hade rätt.

Liturgin är inte statisk. Den har förändrats och kommer att förändras. Förordet till Lutheran Worship säger det fint: ”Vi är arvtagare till en häpnadsväckande rik tradition. Varje generation tar emot från dem som varit före, och när den gör den gudstjänsttraditionen till sin egen, lägger den till det bästa från sin egen tid – det levande arvet och något nytt.”(10) Det nya behöver prövas mot det gamla. I vår pragmatiska tid finns det en tendens att gripas av panik och kasta sig in i förändringar utan att dra nytta av det historiska och teologiska perspektivet. James Turner(11) menar att kyrkorna har förlorat sin trovärdighet inte för att de vägrat att anpassa sig till förändrade tider, utan för att de alltför snabbt anpassat sig och kapitulerat för kulturens vingliga nycker.

Här kan vi lära av evangelikalerna. Under det sista årtiondet har ett antal framstående teologer och pastorer inom evangelikalismen varit kritiska mot företeelser inom sin egen tradition, ivrigt omfattade även av en del lutheraner.

Robert Webber från Wheaton College är en baptist som gått över till den episkopala kyrkan. Mer än någon annan inom evangelikalismen har Webber genom sina många publikationer uppmanat sina evangelikala bröder att återupptäcka västkyrkans liturgiska arv. I sin bok ”Celebrating Our Faith: Evangelism Through Worship”(12) strider Webber för en evangelisation som utnyttjar liturgins resurser att forma nya kristna. Även om Webber inte lyckas skilja sig helt från talet om avgörelse, är det värt att lägga märke till att han inom evangelikalismen ser frånvaron av den liturgisk-sakramentala dimensionen i omvändelsen och lärjungaskapet.

På liknande sätt har Thomas Howard författat en bok med titeln “Evangelicalism Is Not Enough: Worship of God in Liturgy and Sacrament”.(13) Howard menar att evangelikalismen är ofullständig, att den skiljer det fysiska från det andliga och inte rätt förstår den inkarnerande och sakramentala aspekten av Guds nåd i Jesus Kristus. Liksom Webber uppmanar Howard sina medevangelikaler att återvända till den gamla kyrkans liturgiska arv.

Eugene Peterson är en presbyteriansk prästman på fakulteten i Regent College i Vancouver och författare till ett dussintal böcker i varierande bibliska ämnen. I sin bok “Five Smooth Stones for Pastoral Work” klagar Peterson mycket över att evangelikalismen blivit byte för vad han kallar ”ny-Baalism”, vars slagord är ”Låt oss få en gudstjänstupplevelse” och ”Jag fick inte ut något av det”.(14) Förtrollade av den förföriska ny-Baalismen har, skriver Peterson, amerikanska pastorer ”förvandlats till ett sällskap av affärsinnehavare med affärsintressen: hur hålla kunderna nöjda, hur locka dem bort från konkurrenterna längre ner på gatan, hur förpacka varorna så att de spenderar mer pengar”.(15) Denna kyrkliga konsumentfixering bryter ner gudstjänsten. Peterson säger: ”Det finns andra som inte överger kyrkorummet, men genom att stanna kvar där gör man något ännu värre: man fördärvar det. Man förvandlar det till en plats för underhållning som piggar upp uttråkade och trötta konsumenter och pumpar upp dem med lite entusiasm, eller så gör man det till en plattform för goda gärningar där man skjuter rättfärdighetsraketer bakom fiendens linjer. Uppmärksamheten förskjuts från vad Gud gör till vad vi gör.”(16)

En av de mest uttalade kritikerna av evangelikalismen är Michael Scott Horton,(17) president i CURE (Christians United for Reformation) i Kalifornien. Horton är särskilt kritisk mot vad han kallar den ”människocentrerade” evangelisationen hos Charles Finney, som ser evangelisation som användning av rätt teknik att slutföra en affär.

Os Guinness, en ledande evangelikal apologet, har uppmärksammat modernismens inflytande på evangelikalismen i sin bok ”Dining With the Devil: The Megachurch Movement Flirts With Modernity”. Guinness ser kyrkotillväxtrörelsen (Church Growth Movement) som en produkt av modernismen, och hävdar att den som sådan förverkligar en vision av kyrkan som främst styrd och formad av överväganden och omständigheter som är främmande för kyrkans egen karaktär och kallelse. Guinness är orolig för att kyrkotillväxtrörelsen, formad som den är av företagsledningsfilosofi och terapeutiska intressen, håller på att föra nutida evangelikalismen farligt nära det tidiga 1900-talets liberalism, kritiserad av Richard Niebuhr som försvarande ”en Gud utan vrede som för människor utan synd in i ett rike utan dom med hjälp av en Kristus utan kors”.(18)

I samma anda jämför John MacArthur, Grace Community Church i Sun Valley, California, tillståndet i nutida evangelikalism med brittisk evangelikalism vid tiden för Charles Spurgeon under 1800-talet. MacArthurs resonemang går ut på att evangelisationen har förlorat sin teologiska förankring och styrs nu av pragmatiska intressen. I ”Ashamed of the Gospel: When the Church Becomes Like the World” noterar MacArthur, att ”användarvänliga, underhållningsinriktade, marknadsmässiga pragmatiska kyrkor förmodligen kommer att blomstra ett tag till. Men tyvärr är hela denna rörelse baserad på gällande mode och kan därför inte bestå någon längre tid. När de nyckfulla vindarna till sist ändras kommer en av tre saker att hända. Dessa kyrkor kommer att bli omoderna och tyna bort, eller så kommer de att anpassa sig till tidsandan och sannolikt ge upp all likhet med biblisk kristendom, eller så blir det nödvändigt för dem med återuppbyggnad på en säkrare grund.”(19)

David Wells är slutligen en röst som vi gör väl i att lyssna till. I sin bok ”No Place for the Truth Or Whatever Happened to Evangelical Theology?” kartlägger Wells ”det omedvetna sammanhangsberoendet som präglar amerikansk teologi”(20) och drar slutsatsen att evangelikalismen i själva verket kommit att omfatta den liberalism som den ursprungligen sökte att undvika. Teologin är reducerad till självbiografi när de klassiska ämnena i prästutbildningen överges till förmån för utbildning i företagsledning och terapi. Amerikanska präster ”griper efter professionalism som en drunknande efter en flytväst, men räddade på det sättet måste de nu leva enligt dess begränsningar och diktat”.(21) Gudstjänsten blir underhållning. Psalmerna ändras så att de mer återspeglar upplevelsen av Gud än Guds sanning. Resultatet blir teologins död. Wells skriver: ”Teologin är döende inte för att fakulteten har misslyckats med lämpliga procedurer för dess återuppbyggnad, utan för att kyrkan har förlorat sin teologiska förmåga. Och medan somliga hälsar denna förlust som ett steg framåt med hopp om en ny evangelisk vitalitet, så är det i själva verket ett tecken på en smygande död. Tomheten i evangelisk tro utan teologi är ett eko av det moderna livets tomhet. Båda har valt att gå över till en värld där Gud inte har någon plats, där verkligheten har skrivits om, där Kristus har blivit överflödig, hans ord betydelselösa, och där kyrkan måste finna nya skäl för sin existens.”(22)

Dessa kritiker inom den amerikanska evangelikalismen förser oss med rikliga bevis på att detta knappast är en rörelse som är kapabel att förse lutheraner med en passande modell för liturgi och mission. David Housholder klagar över att ”lutheraner är en högst allergisk grupp av människor”(23) med ett teologiskt immunsystem som alltför snabbt reagerar med att försvara kroppen mot damm och pollen från icke lutherska bruk och vanor. Men det är tvärtom så, att vårt immunsystem inte är överaktivt utan har anpassat sig till allergierna.

För över trettio år sedan gav den framstående historikern och kännaren av amerikansk kristendom, Winthrop Hudson, följande prognos för protestantismen i Förenta Staterna:

Den slutliga utsikten för en kraftfull förnyelse för protestantiskt liv och vittnesbörd hänger på de lutherska kyrkorna… De lutherska kyrkorna är i den lyckliga positionen att i varierande grad ha varit isolerade från amerikanskt liv under en lång period. Resultatet har blivit att de varit mindre utsatta för den teologiska erosion som i så hög grad har berövat andra samfund medvetenheten om deras kontinuitet med historisk kristen tradition. Resurserna från kristenhetens förgångna tid har således varit mer tillgängliga för dem, och detta faktum antyder att de i en ökande utsträckning kan få en viktig roll att spela i en protestantisk återhämtning. De tillgångar som redan finns hos lutheraner är en konfessionell tradition, en överlevande liturgisk struktur och ett sinne för gemenskap som, hur mycket den än beror på kulturella faktorer, kan göra det lättare för dem än för de flesta andra protestantiska samfunden att återupprätta den kyrkliga integriteten, utan vilken protestanter är dåligt rustade att på allvar delta i dialogen i ett pluralistiskt samhälle.(24)

När vi nu vid 1900-talets slut blickar ut över det amerikansk lutherska landskapet, kan vi bara dra slutsatsen att Hudsons vision om en amerikansk protestantism, förnyad av lutherdom som katalysator inte har blivit verklighet. I stället har de teologiska grenarna av lutherdomen drabbats allvarlig av erosion som kommer från så skilda källor som fundamentalism och feminism. Katekesen är en okänd bok för många som gått över till lutherdomen och förts in i en kommunionsgemenskap med en katekes som är begränsad till ”orientering för nya medlemmar” och ”förteckning över andliga gåvor”. I en del kretsar dominerar en ”gnostisk synergism” som ”tillåter allt så länge det är kreativt, frigörande och ger uttryck för personlig frihet”.(25)

Vi är mitt uppe i en genuint liturgisk kris. Det är inte en debatt om adiafora eller likgiltiga ting. Det är inte en kontrovers om olika stilar. Innerst inne är det fråga om en troskris. När vår Herre talade om sin återkomst vid tidens slut, sade han inte: ”När Människosonen kommer tillbaka, skall han då finna växande och framgångsrika kyrkor?” Han sade: ”Skall Människosonen finna tro på jorden när han kommer?” (Luk. 18:8). Den liturgiska krisen är en trons kris. Den nutida otillfredsställelsen med liturgin är i grund och botten en oro över att Herrens ord inte gör det som Herren lovat att det skall göra. Det har skett ett skifte, träffande beskrivet i en kommentar av George Barna: ”Åhörarna, inte budskapet, måste vara de suveräna.”(26) När väl detta skifte skett, så går vi mer in för underhållning än för uppbyggelse. Vi glömmer, för att använda T. S. Eliots ord, att ”det inte är entusiasm utan dogmat som skiljer en kristen från hedningarna”.(27)

4.

I vår uppfordran att upprätthålla den nordamerikanska lutherdomens liturgiska karaktär, pläderar vi inte för ett bevarande av status quo, utan snarare för en återgång till en förnyad förstående av liturgin som gudstjänst och för ett återupprättande av dess betydelse för predikan, kyrkomusik, kateketisk undervisning, själavård, fromhet och evangelisation.

Avvisande av ”rörelsen för alternativt gudstjänstfirande” är inte en bekräftelse på att allt står väl till i de församlingar som håller sig till de (gamla) psalmböckerna. Tveklöst är det så, att ett av skälen till att de s.k. alternativa formerna för tillbedjan så ivrigt har omhuldats av många inom LCMS är att liturgin sågs som något man fick stå ut med av pliktkänsla men utan någon verklig kunskap hos präst eller församling om dess fulla innehåll. Det undervisades inte om liturgin. Rikedomen i psalmböcker lämnades outnyttjad. Psalmer valdes med liten hänsyn till textläsningen. Predikan saknade den lovsångsfokus som Treenigheten skapar i kyrkoåret. Liturgin själv framfördes som en livlös övning. Kort sagt, liturgin blev som en familjeklenod. Den förvarades på spishyllan, men användes aldrig.

Det är inte liturgin som är problemet, utan det sätt på vilken den missbrukats. Felet ligger inte i liturgin – den är Guds betjänande av oss i ord och sakrament. Vi har inte låtit vår konfessionella, liturgiska teologi bestämma karaktären av vårt församlingsliv. Verklig förnyelse i tillbedjan och evangelisation kräver förändringar. Följer vi den lutherska bekännelsen måste gudstjänsten åter bli själva hjärtat i församlingslivet. Kyrkan finns där Guds Ord förkunnas rätt och sakramenten förvaltas i enlighet med det gudomliga Ordet (CA, art. VII). Det rätt predikade Ordet och Herrens Heliga Nattvard, firad varje sön- och helgdag, är grundvalen för ett äkta församlingsliv och en verklig tillväxt.

Lägg märke till hur denna förståelse av gudstjänstens centrala ställning formar församlingslivets karaktär med hänsyn till evangelisation.

Predikan. Predikan är en väsentlig del i gudstjänsten. Liksom i den övriga liturgin betjänar Gud oss genom predikan. Hör vad Luther säger: ”Visst tillhör tungan, rösten händerna osv. mänskliga varelser, men Ordet och tjänsten är det högsta Majestätets egen.”(28) Liturgisk predikan är inte bara en predikan som följer kyrkoårets texter, det är en predikan som låter Kristus säga sitt. Predikanten står i predikstolen som Ordets kallade vigde tjänare och överlämnar gåvorna från vår frälsnings liturg, Jesus Kristus. Kyrkoåret leder flödet av dessa gåvor och utelämnar inget som är till gagn för vår salighet.(29) Predikans verkan vilar när allt kommer omkring inte på predikantens personlighet, erfarenheter, humor eller kommunikationsförmåga, utan på Jesu ord, ord som är ande och liv.

Det finns en frestelse att ”förakta predikan och Guds ord” i den meningen att vi saknar tro på Guds vilja att uppnå sitt syfte. Vi betvivlar på att Gud verkligen frälser syndare genom dårskapen att predika Kristus som korsfäst och därför gör vi om predikan till uppmuntrande tillrop eller till kåseri över något mänskligt intressant, kryddat med lite bibelord.

Gudstjänstens predikan proklamerar däremot Kristus som den som kom inte för att bli betjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många. En sådan predikan beskriver inte bara Kristus eller hans verk i det förgångna. Den pekar på Kristus som närvarande nu i Ordet och nattvarden där han skänker förlåtelse, liv och salighet.

Kyrkomusik. Luthers kommentar att han ”näst efter predikan av Guds Ord” värderar musik är välkänd. I Skriften har sången en eskatologisk dimension, den äger rum i himmelen. Här på jorden är kyrkans sång ett efterliknande av änglarna liksom även de höga och heliga lovprisningar som vi har i våra bekännelser. I lovsången upprepar vi inför Gud vad han har sagt och gjort. Vår psalmskatt är evangelisk genom att den bekänner och undervisar. Tänk t.ex. på Luthers stora psalm ”Var man må nu väl glädja sig” hur den berättar historien om vår frälsning.

När skillnaden mellan kyrkan och världen suddas ut, börjar kyrkans sång låta mer som denna världs toner. Den söker att roa och underhålla snarare än att vilja vara uppbygglig. Såväl pastorer som kyrkomusiker behöver återupptäcka sanningen i Martin Franzmanns ord ”att teologi är doxologi… och att teologin måste sjunga”(30) och omsätta den sanningen i handling genom att planera och förbereda musik som lämpar sig för gudstjänsten.

Kateketisk undervisning. En genuin liturgisk förnyelse medför också förnyelse av den kateketiska undervisningen. Bryggan mellan evangelisation och liturgi är denna undervisning. Den består av överföringen av Guds ord från mun till öra så att det fastnar i hjärtat, frambringar munnens bekännelse och formar liv som levs under Kristi kors. De döpta får lära sig den sunda läran som är hämtad från den heliga Skrift, bekänd i Lilla katekesen och uttryckt i psalmboken. Tre böcker är således väsentliga för kateketisk undervisning: Bibeln, Lilla katekesen och psalmboken. Katekesundervisningen lär Guds präster hur de skall använda Lilla katekesen som en bruksanvisning för både Bibeln och psalmboken. God katekism förbinder lära med lovprisning och hjälper katekumenen att bli hemma i liturgin.

Själavård. E. Brooks Holifield(31) på Emory universitet har kartlagt utvecklingen av själavården från den puritanska tiden och fram till nu. Holifield noterar hur själavården blir sekulariserad i takt med att den avlägsnar sig från Skriften, sakramenten och bönen och till förmån för användning av psykologiska instrument och tekniker. Själavårdens språk och sammanhang har blivit kliniska snarare än kyrkliga. I själva verket har själavården reducerats till rådgivning.

Vi behöver koppla samman själavård och liturgi igen. Det första vi skall börja med är enskild bikt och avlösning. Det är det primära medlet för liturgisk själavård. Kyrkohandboken (the Lutheran Worship Agenda) är i själva verket prästens handbok i pastoralteologi, eftersom den omfattar olika själavårdsanvisningar: visitationsordning, sjukas nattvardsgång, andakt för döende, nöddop, giftermål, likaså böner för olika tillfällen och kollektböner.

Fromhet. Pietismen har måhända fördunklat det faktum att det finns en genuin luthersk fromhet. Fromhet är inte detsamma som pietism.(32) Det finns inget pråligt med denna fromhet. Det är den dagliga bönens fromhet och den som finns i Lilla katekesens hustavla. Det är en fromhet som flödar från liturgin ut i kallelsen enligt mönstret i Romarbrevet 12, där aposteln bjuder oss att frambära våra kroppar som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det är en fromhet som ber och arbetar. Det är en fromhet formad av orden i bönen efter nattvardsgången, där vi ber att Gud skall styrka oss genom sakramentets hälsosamma gåvor ”i tron på dig och i brinnande kärlek till varandra”.

Vi lever i en värld som vill ha en kyrka utan Gud, i vart fall utan Israels och Jesu Gud. Det finns en fara att vi i vår brinnande iver att nå de okyrkliga själva blir okyrkliga. Vi evangeliserar bäst helt enkelt genom att vara kyrka. ”Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer” (1 Kor. 11:26). Och i närvaro av änglar, ärkeänglar och hela den himmelska härskaran kommer den proklamationen genljuda i hela världen till frälsning för många. Inga nya program som försöker övertyga hedningar om att vi, när allt kommer omkring, är precis likadana som de. Inga vänskapssöndagar. Inte någon megakyrka eller metakyrka, utan rätt och slätt en kyrka skapad och uppehållen av Jesu livgivande ord tillsammans med hans evangeliska sakrament. De är Mysteria Dei och centrum i kyrkans liv och apostoliska mission.

Noter

(1) Alan Klaas och Cheryl Brown, “Growing Churches Offer Worship Variety”, Reporter, (juli 1994), 1.

(2) Professor Kurt Marquart var bland de första som höjde en varnande röst i Missourisynoden. Se hans artikel “Liturgical Commonplaces”, Concordia Theological Quarterly, (Oktober 1978), 330-346. Senare har professor Marquart fortsatt att på ett tankeväckande sätt uppmärksamma det inflytande som kyrkotillväxtrörelsen haft på luthersk liturgisk praxis. Se K. Marquart, “Church Growth” as Mission Paradigm: A Lutheran Assessment, (Houston: Our Savior Lutheran Church, 1994), 76-113; “Liturgy and Evangelism” in Lutheran Worship: History and Practice, utg. av Fred Precht (St. Louis: Concordia Publishing House, 1993), 58-76; “Law/Gospel and Church Growth” i The Beauty and the Bands, utg. av John Fehrmann (Minneapolis: Association of Confessional Lutherans, 1995), 173-188.

(3) Marquarts kritik av den historisk-kritiska metoden uppmärksammar dess oförenlighet med “den inkarnations-sakramentala enheten mellan historia och teologi i evangeliet”. Se K. Marquart, “The Incompatibility Between Historical-Critical Theology and the Lutheran Confessions” i Studies in Lutheran Hermeneutics, utg. av John Reumann (Philadelphia: Fortress Press, 1979), 330.

(4) Lutheran Worship (St. Louis: Concordia Publishing House, 1982), 6.

(5) “Liturgy and Evangelism”, 59.

(6) Walter Kallested, “On Worship and Evangelism”, dialog (sommaren 1994), 225.

(7) Os Guiness, Dinning With the Devil: The Megachurch Movement Flirts With Modernity (Grand Rapids: Baker Book House, 1993), 63.

(8) Robert Schaibley, “A Lutheran Strategy for Urban Ministry: Evangelism and the Means of Grace," Logia (Holy Trinity, 1993), 12.

(9) C. S. Lewis, “God in the Dock: Essays on Theology and Ethics” (Grand Rapids: Eerdmans, 1970), 120.

(10) Lutheran Worship, 6.

(11) Se James Turner, “Without God, Without Creed: The Origins of Unbelief in America” (Baltimore: Johns Hopkins University Press, 1986).

(12) Se Robert Webber, “Celebrating Our Faith: Evangelism Through Worship” (San Francisco: Harper and Row, 1986).

(13) Se Thomas Howard, “Evangelical is Not Enough: Worship of God in Liturgy and Sacrament” (San Francisco: Ignatius Press, 1984).

(14) Eugene Peterson, “Five Smooth Stones for Pastoral Work” (Atlanta: John Knox, 1980), 147.

(15) Eugene Peterson, “Working the Angles: The Shape of Pastoral Integrity” (Grand Rapids: Eerdmans, 1987), 1.

(16) Eugene Peterson, “Reversed Thunder” (San Francisco: Harper and Row, 1988), 141.

(17) Se Michael Horton, “Made in America: The Shaping of Modern American Evangelicalism” (Grand Rapids: Baker Book House, 1991).

(18) Guinness, 78.

(19) John MacArthur, “Ashamed of the Gospel: When the Church Becomes Like the World” (Wheaton: Crossway Books, 1993), 188-189.

(20) David Wells, “No Place for Truth or Whatever Happened to Evangelical Theology?” (Grand Rapids: Eerdmans, 1993), 137.

(21) Ibid., 246.

(22) Ibid., 301.

(23) David Housholder, “An Allergist Looks at Lutheran Worship”, Dialog, (Summer 1994), 228.

(24) Winthrop Hudson, “Religion in America” (New York: Scribners, 1965), 176.

(25) Philip Lee, “Against the Protestant Gnostics” (New York: Oxford, 1987), 212.

(26) George Barna, “Marketing the Church” (Colorado Springs: Navpress, 1990), 145.

(27) Robert Wilken, “No Other Gods”, First Things (november 1993), 14.

(28) AE 24:67; WA XLV, 521.

(29) Observera Marquarts strålande beskrivning av sådan predikan: ”Med andra ord, sann predikan vibrerar av den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium. Kristus och hans person och verk – evangeliet! – är alltid främst: allt annat måste underordna sig detta stora frälsningsmysterium (1 Tim. 3:16). Det är därför som kyrkoåret och den liturgiska cykeln av evangelieperikoper är så viktiga. De fokuserar på Herren själv och på vad han har sagt och gjort och därmed säger och gör nu. För, med Luthers lysande uttryckssätt, är dessa texter inte död historia eller historien om de döda, utan ’sakrament’ som gör och ger vad de säger… Här är roten till kyrkans missionerande kraft” – “Church Growth” as Mission Paradigm: A Lutheran Assessment, 85. Se även Marquart, “The Sacramentality of Truth” i “And Every Tongue Confess: Essays in Honor of Norman Nagel on the Occasion of His Sixty-fifth Birthday” utg. av Gerald Krispin och John Vieker (Dearborn: Nagel Festschrift Committee, 1990), 86-99; Marquart, “The Church and Her Fellowship, Ministry, and Goverance” (Fort Wayne: International Foundation for Confessional Lutheran Research, 1990), 198-200.

(30) Martin Franzmann, “Ha! Ha! Among the Trumpets” (St.Louis: Concordia Publishing House, 1966), 92.

(31) Se E. Brooks Holifield, “A History of Pastoral Care in America: From Salvation to Self-Realization” (Nashville: Abingdon, 1983).

(32) Observera det utomordentliga avsnittet om pietism av Frank Senn i “Christian Liturgy: Catholic and Evangelical” (Minneapolis: Fortress, 1997), 497-498. För en nutida tillämpning, se Harold Senkbeil, “Sanctification: Christ in Action” (Milwaukee: Northwestern Publishing House, 1989).

[^]